Perfektionisten?

När en själ som inte har den bästa självkänslan och som vill göra ett perfekt arbete vad hon än tar på sig, får höra:

-Det är ett imponerande rapport du har gjort

av sin handledare ute på LIA ja då mår hon bra. Hon mår jäkligt bra av det. När hon sedan får frågan om hon vill hjälpa till att planera in x antal (många) nya kunder ja då pumpar hjärtat lite extra av glädje. Det är just detta som hon tycker är så förbannat roligt och nu har hon verkligen visat att hon kan.

Att från början gå in med inställningen att det jag gör gör jag bra gör jag alltid. Men så kommer det där jäkla tvivlet som jag bara vill radera bort men det ligger fasen kvar tills kvittot kommer, som idag, att det jag gör/gjort är bra. Att det ska vara så jäkla svårt att bara slå bort det och gå in med huvudet högt och ta plats för att visa med en gång. Nejdå, här kommer jag och drar mig lite längst med väggarna för att inte vara i vägen för de som jobbar. Fan vad trött jag blir på mig själv.

Jag kan, jag vill och jag gör ett skitbra jobb. Jag skriver ord den och vet om dom men ändå. Åhh.