Tystnaden som kan infinna sig i ett hus där det nästan ständigt är någon yttre stimulans känna nästan lite spöklikt. Jag sitter kvar vid bordet efter middagen och tittar på den smutsiga formen som det varit ungsrostade timjanpotatisar i men kan inte riktigt få för mig att resa mig.
Från den öppna altandörren kommer en lätt bris som smeker mina bara ben. Här är så tyst så jag kan höga lövens vibrerande när brisera sakta ger dom en knuff. En enstaka fågel kvittar i fjärran och polen porlar som en liten springbrunn. Det hörs inga andra ljud ute. Inga människor som pratar eller barn som skrattar. Och det är kanske det som gör det så spöklik också. Avsaknaden av människor.
Det är inte ofta man har möjlighet att faktiskt ta vara på lugnet i hemmet eftersom det så sällan händer. Jag tittar på formen igen och bestämmer mig för att få bort middagen och kanske sätta mig ute och njuta av lugnet. Så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar