Nostalgitripp med Coca cola float och Skid Row

Snacka om nostalgikick. Av någon anledning har jag varit sugen på en Coca cola float. För att friska upp minnet på er.
Ett glas cola som förfinats med en eller två kulor vaniljglass. När glassen träffar colan börjar med bildas ett skum och låter man det vara en liten stund blir detta colasmakande isbitar. Jag har som sagt var längtat efter en sådan idag och nu gick det inte längre utan jag var tvungen att uppfylla min craving. Och ja, det var precis så gott som jag kom ihåg att det skulle vara.

Och det var med denna lilla craving som jag fick en riktigt liten nostalgitripp också när jag meddelade detta i en status på facebook. Jag var tvungen att kolla om det bara var jag som mindes denna lilla goding. Det visade sig att jag har några kompanjoner i denna för mig 80-talare.

Jag och en kompis, i vår ungdoms glansdagar när jag hade glasögon som täckte halva ansiktet och en väldig Vanilla Ice:ig plattåfrissa, cyklade 2 mil till IKEA för att få sätta oss i dåvarande glassbaren och beställa en Coca cola floater. Ni vet den där tiden då det faktiskt fanns massor med glassdrinkar att välja på just på IKEA:s glassbar. I alla fall hade dom det i Älmhult. Men vi cyklade alltså dessa 2 mil för att enbart få en sådan goding på bordet framför oss. Nu såhär 23-24 år senare kan jag inte låta bli att undra om det inte varit lättare att cykla upp till byn och köpt en cola och lite glass. Men det är klart. Hade vi gjort det hade vi inte haft dessa goa minnen att le åt.

Det kom också upp en liten incident där vi faktiskt liftade till Växjö. Vi hade “råkat” tulla lite på mammas alkoholhaltiga dricka, som faktiskt hade stått där väldigt länge så vi tänkte kanske mest att det var synd att den blev gammal, och fick skäll för detta. Det slutade med att vi bestämde oss för att rymma så vi gick ut till den stora vägen, som låg precis bakom vårt hus, och satt ut våra tummar. Och vi fick lift med en gång. Men sedan visade det sig att det var ganska tråkigt i Växjö och allt vi hade planerat att göra kostade pengar och det hade vi inte alls med oss. Så vi fick hemlängtan och ville hem igen men detta visade sig inte vara alls lika lätt som att komma upp dit. Först stannade det en liten folkvagnsbuss och vi fick krypa in i kyffet. Det såg precis ut som det gör i filmer när hippies kommer körandes. En liten madrass och ett gäng glada ungdomar som jag nu såhär några år efter kan säga vara ganska höga. Men vad fattade vi. Vi fick skjuts ut ur Växjö innan dom skulle vidare på annat håll. 
Så där gick två tjejer längst en landsväg och satt ut tummen så fort det kom en bil men ingen ville stanna innan en polsk eller nederländsk lastbil stannade. På knacklig engelska frågade vi om vi kunde åka med. Chauffören nickade och sa, på klockren skånska, “Hoppa in”. Kan väl tänka mig att vi såg lite snopna ut. Ja, herregud vilka tider. Både på gott och ont. För hur man än kan tycka att tiden går fort och att man vill vara kvar lite längre i dåtiden så är det ändå ganska skönt att bli äldre och framförallt klokare. För det hoppas jag i alla fall att vi blivit Mia.

Men min lilla nostalgitripp slutade inte där utan den drog snarare med sig lite mer. För min tid i köket idag har varit några timmar och då vill jag ha lite musik. Så för att fortsätta Nettan goe´s 80:s fick Skid Row göra mig sällskap. Dessa läckra små 80-talsrockare som gjort några helt oförglömliga låtar.