Skulle du kunna donera?

Kvinnor som väljer att donera sina ägg får en ersättning. Denna ersättningen har i Region Skåne varit 3000 kronor men höjs nu till 11000 kronor. Detta för att locka till sig fler som kan tänka sig att donera.

Jag är väldigt tudelad i denna fråga faktiskt. Och allt bottnar i vår egen tidigare barnlöshet. För med tanke på detta så förstår jag saknaden av ett barn som aldrig kommer och med tanke på detta skulle jag vilja hjälpa så många andra.
Sedan kommer min egoistiska sida, som är den som kommer att vinna. Den sidan som vet vad hela proceduren handlar om. Hur det känns att pumpa kroppen full med hormoner som ska stimulera fram många fina ägg. Detta är dock inte det värsta för min del. Helt ärligt skulle jag aldrig lagt mig och gjort en äggplockning utan en lättare narkos. På vår klinik, Cura, i Malmö så fick man detta. Jag har fått berättat för mig hur jag försökte sparka bort läkaren under plockningen fast jag var under lätt narkos. Dom fick binda mina ben för att han skulle kunna jobba färdigt. Så även under narkos tyckte jag tydligen att det gjorde ont. Och det är bara att erkänna att jag är inte mycket för sådan smärt. Jag hade dessutom riktigt jäkla ont efteråt och kunde knappt sitta. Så jag är värdigt egoistisk i detta, tyvärr, men jag hoppas att det är fler som ställer upp och donerar nu. För även om jag hade riktigt ont så har jag haft väninnor som inte tyckte det var någonting att göra en äggplockning.

Sedan tillkommer ju aspekten av att ge bort “en del av sig själv” också. Jag tycker inte riktigt man kan jämföra spermadonation och äggdonation. Anledningen är för mig ganska enkel. Vi kvinnor har ett förutbestämt antal ägg. När dom är slut eller för gamla så är det liksom slut. Våra ägg lämnar vår kropp en gång i månaden och det är när det inte blivit befruktat. Dom plockas ut, ägg för ägg, vid en behandling. Män producerar sperma hela tiden och dom lämnar kroppen varje gång han får en utlösning, vilket troligtvis är flera gånger i veckan. Mängden som finns i varje utlösning är otroligt många. Det blir slumpen som avgör vilken av alla miljoner som får äran att befrukta det ensamma ägget. Så det är väl därför jag inte riktigt tycker det är samma sak även om behovet och resultatet är det samma i slutänden, ett nytt liv. Det är kanske detta etniska rådet menar när dom är rädda för att kvinnor enbart ska göra det för pengarna. För jag tror det är ett större beslut av oss kvinnor av den anledningen jag precis skrev och att inte tänka genom sitt beslut tror jag kan ge ganska stora existentiella frågor. Rätta mig gärna om du tycker annat. Men jag hoppas inte det ska bli så och jag hoppas verkligen att det är fler som klarar av att donera ägg eftersom behovet är så stort. För att längta efter något man inte får är fruktansvärt jobbigt och äter upp en lite och lite inifrån. Och det är detta som gör mig så väldigt tudelar.

 

Pop the question?

Ja så var det det här med jämställdhet. Jag måste säga att många kvinnor är väldigt, vad ska jag kalla det, ologiska vad gäller detta. Det proklameras att det ska vara jämställt i hemmen, med föräldraledighet och löner. Ja allt det där som har med jämställdhet att göra. Och visst ska man hjälpas åt i ett förhållande men någon millimeterrättvisa kommer man aldrig att uppnå. Och är det det man är ute efter så tror jag förhållandet kan vara i fara.

Men så kommer då den är dagen, skottdagen. Plötsligt ska vi kvinnor ut på friarstråt och det är väl trevligt. Tydligen så tror dom att Irlands skyddshelgon, en dåtida “jämställdhetsminister”, bestämde att kvinnor skulle få fria vart fjärde år. Och då har även kvinnor fördel av att säger mannen nej så ska han göra det med dyra gåvor. Så egentligen spelar det igen roll om du var singel, kåt och giftasugen eller om du bara var singel, kåt och allmänt girig. Du hade vunnit oavsett vilken av grupperna du tillhört.

Men tjejer, ärligt nu. Hur kommer det sig att så många kvinnor ska leva så modernt som möjligt, med jämställdhet och karriär och allt vad det nu är. Men att fria är ett Big no, no. Där ska vi inte vara några starka individer som vet vad vi vill ha ut av livet utan här ska vi vara svaga och hjälplösa och bara vänta på vår riddare i glänsande rustning. Där är det gammalmodighet som heter duga som gäller. Det väntas, hintas och gråts ute i stugorna för att inte männen friar. Men fråga själva då. Det där rosenskimrande frierier med fioler, stjärnklar himmel som finns på film finna inte. Jo kanske en lite promille är sådana men dom flesta är troligtvis inte det.

“Det är ett karlgöra” hörde jag på radion i morse. Det var väl det någon gång på 1800-talet men vi är idag en bit in på 2000-talet. En kvinna av idag är en kvinna som lärt sig att ta för sig. Hon ska ta för sig i arbetslivet och med armbågar ta sig fram och visa att det här kan jag. Hon ska ta för sig sexuellt och kunna tala om för sin partner hur hon vill ha det. Hon ska helt enkelt vara stark. Men med hjälp av ett uttalande som “Det är ett karlgöra” så är där fortfarande delar som vi kämpar för att bli självständiga från som ändå hänger där över oss som en skugga. Jag måste faktiskt säga att det känns så gammalmodigt och förlegat med denna synen. Och det är väl främst det där med att allt ska vara så modernt och framåt för att i en handvändning vara gammalmodigt och bakåtsträvande. Det är detta jag inte hittar någon logik med. Ingen alls faktiskt.

Svälja eller spotta?

Det kanske inte är så tokigt med religion ändå. Dom verkar ju kunna lära ut både det ena och det andra knepet. Men dra öronen åt er om era män plötsligt vill att ni ska bli metodister. Det kan vara så att dom har något annat är tro i tankarna. Men vad gör man inte för syndernas förlåtelse .

Det blir några faser längst vägen

Herregud vad många faser man ska ta sig genom längst med livet. Det är orala, anala, oidipala och vad dom nu heter. Ja det där är sådan där vetenskaplig psykologi som listar en massa faser man ska genom. Fast dom bara kommer, som alla faser egentligen, och man behöver inte tänka på det så mycket. Det är väl mest oroliga föräldrar som kontaktar dom som vet mycket om barn som får reda på detta.
”Han sover inte och vill inte äta och vill bara klänga på mig” “Ja du vet väl att det är en oidipal fas vid den åldern som är sådan” kommer svaret garanterat bli.

Sedan tillkommer dom där faserna som ingen kan förklara. Det är säkert någon som kan men det låtsas vi inte om just nu i alla fall. Dessa faser kan vi väl kalla musikfaser. Och låt mig säga något om musikfaserna. Dom är otroligt många och lika fort som dom dyker upp kan dom försvinna. Men i likhet med andra faser försvinner bara den som man var i för att lämna plats åt nästa.

För att gå in i dessa faser behövs ett stort tålamod och kanske en eller två koppar kaffe. Köffe går också bra om man är student och handlar i lågprisbutiker. Man måste dessutom ha en lite förståelse för att undertecknad kan verka lite knas men förståelsen kommer in i att det faktiskt inte är så.

Fas 1. Denna musikfas minns jag inte så mycket av. Det var väl mest vaggvisor innan pappa började introducera Secret Service och Dire Straits. När jag överlevt denna fas, som gett mig men med Mark Knopflers gitarrspelande så överlämnade jag i nästa.

Fas 2. Detta var en härlig fas, 80-talsfasen. Det var då man spelade in delar av Tracks på band för att få det bästa. Jag satt där, reda att trycka ner rec och play för att få in Imperiets “Var e vargen” eller någon annan härlig dänga. Detta egeninspelade band kunde jag sedan lätt sätta in min vita, lite avundsjuk på kompisar som hade rosa, Walkman och ha med mig. Naturligtvis fick man vara rädd om batterierna för dom växte minsann inte på träd och var dyra. Och när man inte hängde på knapparna för att spela in Tracks så hängde man på något disco, spelade ingen större roll om det var Pulsen eller om det var ett kvartersdisco, och dansade loss till Taylor Dayne eller dansade tätt intill till Alphaville. Och det var väl här andra viktiga faser i livet började. Man skulle kanske kunna kalla dom experimentella faser fast dom tar vi en annan gång.

Fas 3. Detta är lite av en idolfas. Min idol just då var min storasyster och jag tyckte hon var så cool. Hon råkade då lyssna på hårdrock så naturligtvis var jag inne på det också då. Judas Priest, Scorpions, och Europe. Fast Europe var väl snarare en kompis brors fel. Kanske mest för att han hade det där härliga hårdrockshåret, stort och så fluffigt det kunde bli. Detta är en fas som legat lite i bakgrunden hela tiden, inser jag nu si sådär 25 år senare.

Fas 4. Det blev en helomvändning för mig när min vän på högstadiet envisades att jag skulle lyssna på Depeche Mode, Nitzer Ebb och Front 242. För från hårdrockare blev jag plötsligt syntare. Fast denna fasen innebar gränsen mellan 80 –och 90-tal också. Detta innebar att jag kom in på 15-årsdisco på Balders och Silverdalen, dock som minderårig. Så samtidigt som jag var lite smygsyntare kom den där typiska 90-talstechnon. Fast 90-talet har ingen specifik musik tycker jag. Men vem minns inte Snap, Ace Of Base, Dr Alban, The Creeps och Leila K.

Fas 5. Det är denna fas som jag fortfarande har inom mig oavsett vad jag är i för annan fas. Jag vet inte vad vi ska kalla den men kärleksfasen kanske. Det var då min stora kärlek kom in i mitt liv och med honom kom lite annorlunda musik på köpet. Det var mörk och deppigt och helt underbart. Det tog ett tag att gilla The Cure men när dom sitter så sitter dom. Har bara varit iväg och sett dom en gång eftersom andra gången vi var iväg var det strejk i Frankrike. Så I blame the franche för denna miss och kommer därför aldrig besöka detta land. Sisters of Mercy gillade jag med en gång och det var så jäkla häftigt att få se dom i höstas. The Mission är nog ändå dom som jag totalt älskar. Älskar Waynes röst och jag kommer nog att sörja att jag aldrig får se dom. Åh, jag vill verkligen.

Fas 6. Detta är en sådan fas som innehåller korta stunder med diverse artister. Det har varit en liten Di Leva-fas, Wilmer X-fas, Joss Stone-fas, Morrissey-fas, The Police-fas, Pixies-fas, Madonna-fas för att nämna några. Korta men väldigt intensivt lyssnande av en och samma artist tills jag i princip nästan kräks på dom. Har jag lärt mig något av det? Inte ett jäkla dugg för jag gör så fortfarande.

Fas 7. Detta är en riktig Girls, Girls, Girls-fas. Det var Lady Gaga, Marina and the Diamond, Florence and the Machine, Bat for Laches, Niki and the Dove.

Fas 8. Det är nog den nuvarande fasen skulle jag tro. I denna fasen är jag tillbaka i den hårda fasen igen. Linkin Park, Iron Maiden, In Flames för att bara nämna ett fåtal. Nu är det mycket hårdrock som gäller och för några dagar sedan gick jag in i en Rammstein-fas. Det är hårt, het och jag förstår inte ett skit men bra är det.

Men det är det som är så konstigt med mig. Att jag fastnar för något och sedan är det enbart det som går. Det är ofta ingen blandning alls utan det spelas om och om igen. Men The Mission och The Cure kommer jag tillbaka till med jämna mellanrum. För att väcka gamla minnen och få den där härliga nostalgikicken jag verkar behöva lite då och då. Jag vet inte om det är efter en sådan kick som en ny fas börjar med en nya artist. Det ska bli intressant att se var jag hamnar nästa gång. Några bud? Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att falla för några boyband. I alla fall inte om det inte är sådana som ser lite småsunkiga ut och har massa tatueringar.   

“Jag älskar när du följer med”

Ingen föreläsning idag och inget att läsa. Men jag väljer ändå att sätta mig i skolbänken. Fast i denna skolbänken är dock lite mindre. Jag följer med Mollan till skolan idag och hon är eld och lågor över detta.
”Mamma, jag älskar när du följer med mig” sa hon vid frukosten med ett jätteleende på läpparna. Så det gäller väl att passa på så länge det är på det hållet. Snart blir det säkert.
”Äh, mamma, gud vad pinsamt”.

Det går alldeles för fort.

Detta har jag gjort/varit med om/önskat

Jag måste säga att det var riktigt roligt att få era svar. Alla har trott att jag har haft en dikt publicerad och det känns lite smickrande ju. Att ni har så höga tankar om mitt skrivande. Till och med kära maken var inne på det spåret. Han klarade för övrigt inte heller det. Så här såg era kombinationer ut:

Kära maken: 1, 8, 10
Tant Skarp: 1, 3, 10
Katarina: 1, 7, 10
Lena: ‎1, 3, 8
Pia: ‎1, 9, 10
Katrin: 1, 3, 7

1. Jag har haft en dikt publicerad i Mitt livs novell
Tyvärr inte. Dom jäklarna ratade den jag skickade in. Så dom får väl ta på sig nu att jag inte kan skriva min bok av rädsla för att bli ratad igen.

2. Jag har vunnit 10 000 kronor på triss en gång
Om det ändå hade varit så väl. Det mesta jag vunnit på någon skraplott är 500 kronor. Jag var överlycklig för det då.

3. Jag har hånglat framför scen när The Creeps spelade
Om jag har. Började hångla med en kille framför mig och vi missade hela uppträdandet på Balders på grund av det. När det var slut gick vi på ett varsitt håll. Kan tillägga att jag 14 år då så det var ok med riktiga fjortisfasoner.

4. Jag vill ha fler barn
Nopp. Trodde väl aldrig att jag skulle säga nej med tanke på vårt kämpande innan vi fick barn. Men helt ärligt vill jag absolut inte ha fler barn. Jag är så nöjd med mina två tjejer.

5. Jag har varit kär i en tjej
Jag har aldrig varit kär i en annan tjej. Däremot har jag varit tänd på en annan tjej men det är inte samma sak.

6. Jag har dansat på scen framför ca 100 personer
Hehe, vilken syn det skulle varit. Hade varit häftigt att få stuffa lite disco framför andra men det är inget jag gjort.

7. Jag har haft Dr Albans autograf på bröstet
Ingen Dr Alban autograf på bröstet. Jag har däremot stått och druckit cola med honom och pratat med honom efter ett uppträde på Balders.

8. Jag tycker “halvsunkiga” rockkillar med tatueringar är läckert
JA, herregud var heta dom är. Lite taniga, lite långt hår och en massa tatueringar på armarna. Lite Dregen-stuk. Jag får ilningar i hela kroppen bara jag skriver det.

9. Jag ville bli lastbilschaufför när jag var liten
Jajamensan, det var min första karriärdröm. Det var innan jag började drömma om sjuksköterska. Lite komiskt att jag jobbat snart 17 år i vården som undersköterska men nu utbildar mig till logistikledare och skulle mycket väl kunna dirigera lastbilarna istället.

10. Jag har kramat Dag Finn i Shaboom
Nej det blev inget med det. Jag har däremot sett när hans jeans gick sönder på scenen på Silverdalen och han var kommando under. Så ut kom hela paketet. Så jag har inte kramat honom men jag har sett hans snopp live och inte enbart på en bild i ett badkar i Okej.

Dom existerar faktiskt

Jag är med på lite utlottningar ute på diverse bloggar ibland. Jag vinner aldrig och börjar tvivla på att det verkligen är några riktiga tävlingar och inte bara ett sätt att locka läsare. Men i veckan sprang jag på en som jag dessutom inte behövde länka från min egen blogg utan enbart svara på en fråga som skulle mailas. Så sagt och gjort och sedan har jag inte tänkt så mycket på det. Så fick jag ett mail.

Där ser man. Dom existerar faktiskt .

Gillar du utlottningar så har ANNA en blogg där hon enbart samlar länkar till dessa.

- 19 h, 49 minuts and counting

Ja, hur var det nu. Vad har jag hittat på och vad har jag “hittat” på? Vill ni fundera och svara på det så har ni fram till i morgon på er. Då kommer det stora avslöjandet. Så var beredda med popcorn och dricka för det kommer att bli spännande .

Här är INLÄGGET som gäller om du är nyfiken på vem jag är.

Hur tänkte dom här?

Hitta felet.

När det väl är hittat så är ju fråga då kanske:
Hur tänkte dom här?
Det funderar jag fortfarande på. Kan det var att tjuvarna får vila upp sig hos polisen i en skön säng eller det är så att man kan komma och gå som man vill eftersom det inte finns några straff att tala om här. Boka en vecka innan bara för att få det bästa rummet och glöm inte egna lakan. Fast det finns säkert ett eget tvätteri i källaren, där alla fighter ordnas utan att chefen vet något. Så jag funderar fortfarande. Hur tänkte dom här egentligen?

Ibland är ord överflödiga även för mig så passa på att njut av “tystnaden”

Tänk vad lite härlig sol kan göra för en lite vintertrött kropp. Den har liksom gjort att varje liten centimeter i min kropp känns alldeles underbar. Även om bara händer och ansikte var bara och kunde ta emot solens strålar direkt så har det ändå spridit sig. Det pirrar sådär vårhärligt i hela kroppen och jag kan tänka mig hur knoppar ute på träd kan känna sig. Att bara länga efter att få spricka ut och stäcka sig efter livskällan.

Så vi bestämde oss för i förmiddags att vi skulle ta till vara på denna härliga dag.

Man mår så bra efter några timmars sol lapande att jag till och med bjuder på en bild på mig själv.

Ibland är det faktiskt så att ord blir lite överflödiga även för mig. Det händer inte ofta så passa på att njut av “tystnaden” så länge den varar.

Känner du mig?

Vad tror du att du vet om mig? Få se hur många rätt du kan få för det är så enkelt att det bara är tre av tio som är rätt. Så vad har jag gjort/varit med om/önskat? Ni får några dagar på er innan avslöjandet kommer. Om det nu är någon som antar min lilla utmaning.

1. Jag har haft en dikt publicerad i Mitt livs novell

2. Jag har vunnit 10 000 kronor på triss en gång

3. Jag har hånglat framför scen när The Creeps spelade

4. Jag vill ha fler barn

5. Jag har varit kär i en tjej

6. Jag har dansat på scen framför ca 100 personer

7. Jag har haft Dr Albans autograf på bröstet

8. Jag tycker “halvsunkiga” rockkillar med tatueringar är läckert

9. Jag ville bli lastbilschaufför när jag var liten

10. Jag har kramat Dag Finn i Shaboom

 

Det är alldeles för tidigt

När klockan ringer 5:30 är det med vilda protester jag vill gå upp. Hela kroppen talar om på sitt lilla vis att det faktiskt inte är speciellt ok, inte en morgon till. Utanför protesterar huset lika högljudd som min kropp gör inne. När vinden tar tag och försöker pressa sig rakt genom men måste hitta andra vägar för att huset är starkt och står emot. Det skallrar i fönsterrutorna när det tar i och med en trygghet över att huset inte tänker ge sig sitter jag ändå här i värmen.

Att ge mig ut på skogsvägarna är absolut inget som lockar mig idag. Vägar som tjälen lossnat på och gör dom glashala samtidigt som dom suger tag i bilen. Man kan inte köra för fort men inte heller för sakta. Men det otäckaste är nog ändå att inte veta om vi över huvud taget kommer att komma fram. Har träd gett med sig i de nu blöta markerna eller dom ger med sig när jag kommer körandes. Träd som stöttas av andra träd, halvt hängandes över vägen.

Jag känner nog mest för att krypa ner under mitt varma täcke igen, sluta ögonen och ge min trötta kropp och själ några timmars sömn till. Och drömma om ägda miljoner som hade gjort att jag inte hade behövt gå upp klockan 5:30 en lördag.

En liten saga: Flickan i vattnet, del 2

Läs Del 1 först.

Anna hörde hur duschen startade. Vad var det egentligen som hade hänt funderade hon. Bilden på handen som trevandes försökte få tag i klippkanten hade etsat sig fast på hennes näthinna. Hade det varit mer än vad Pierre berättade för henne? Hon fick en känsla av att han hade dolt något när hon frågade honom vad som hänt men hon kunde inte komma på vad han hade att dölja. Dom delade allt och berättade allt för varandra så känslan gjorde henne orolig.

Pierre kände sig febrig och det kändes som en eld brann i honom. Han kunde inte ligga kvar i det varma, soliga rummet längre utan tog sig mödosamt ut på toaletten och startade duschen. Han ställde sig under dom svala strålarna och lät det svalka hans varma kropp. Doften av saltvattnet som han för några timmar sedan kämpat i lämnade nu kroppen när han tvålade in sig. Med darrande händer tvålade han länge. Han ville ha bort varje uns av saltvatten som fanns kvar. Låta det rinna ner i avloppet och försvinna bort. Få honom att glömma vad som hänt honom. Vad hade hänt honom tänkte han. Han hade ramlat i vattnet så varför kände han sig då så darrig och orolig över hela situationen.
Det svala vattnet gjorde sitt jobb och hettan i honom började avta. Det febriga sköljdes ur honom och han började fundera på om det var en solsting han fått.

Anna gläntade på dörren till duschen. Hon studerade sin man som stod i det lugna strilande vattnet från det stora duschmunstycket som hängde från taket. Han tvålade in sin nakna kropp grundligt och hon följde hans händer när dom masserade in löddret på hans muskulösa bringa. Musklerna i hans brunbrända armar arbetade för varje rörelse han gjorde. Det verkade som om han inte ville missa en centimeter av sin kropp med tvålen. När han kom ner på sin vad såg hon hur han stannade till. Hon drog efter andan när hon såg märket. Det mörka märket hade nu med fem centimeters mellanrum skickat ut små mörka utlöpare upp på hans ben. “Pierre, hur mår du?” hörde hon sig själv säga när hon såg det. Han stannade upp i sitt tvättande och vände sig mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” svarade han henne med ett varmt leende. “Men benet Pierre. Det ser inte alls bra ut. Du behöver nog till doktorn så du inte får blodförgiftning eller något sådant”. Han log fortfarande sitt varma leende mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” upprepade han. Med en viss tvekan bestämde hon sig låta det bero för tillfället.

Några timmar senare satt dom i bilen. Ute på en äng hade årets händelse i trakten kommit. Under natten hade en mängd lastbilar och små bussar anlänt. På den tysta, öde platsen hade det nu blivit liv. Pierre tog Anna i handen när dom gick in på det nyanlända tivolit. I bullriga karuseller befann sig skrattande och skrikande människor. I lotteristånd stod män utklädda till små cirkusdirektörer och lockade till sig folk som var lätta att locka av pengar. Ibland lät dom någon vinna för att få fler att köpa lotter. Dom mötte barn vid sina föräldrars sida med strutar med popcorn i sina händer. Popcornen glänste av det gula smöret som hällts på. Andra barn kom med färgglada små sockervadsmoln. Samma färg som det fanns på deras sockervaddar fanns tydligt på både händer och runt deras små munnar. Mellan två lastbilar fick dom syn på två ungdomar, hon framåtlutad mot en bil med kjolen upplagd på ryggen. Bakom henne stod hennes pojkvän med ett stadigt tag om hennes höfter medans han tog henne hårt. Att någon såg verkade bara egga dom mer. Pierre och Anna log mot varandra när dom själva för inte allt så länge sedan hade varit sådär nyförälskade att dom inte kunde vara från varandra.

Efter en timme började Pierre känna sig lite trött och matt. Det kändes som om det febriga som han kände under morgonen började komma tillbaka. “Jag måste på toaletten” sa han till Anna. Hon släppte hans hand och han gick in i vagnen som det stod utmärkt för hans ändamål. Med en lätt suck lutande han sig ner över handfatet och tog det kalla vattnet i händerna och försökte få allt att stanna kvar när han lät händerna höjas lite för att ge ansiktet det kalla vattnet som fanns kvar. Han andades in häftigt när vattnet träffad. Försiktigt reste han upp huvudet, fortfarande med händerna nu hårt pressade mot kanten på handfatet. Han lyfte blicken till spegeln. Ett par svarta, vattniga, mandelformade ögon stirrade tillbaka på honom. Hjärtat rusade i bröstet på honom när han snubblade bakåt. Med ett duns satt han sig ner på golvet och nu började han sparka vilt omkring sig. Han såg nu det mörka märket på benet. Utlöparna från märket hade nu klättrat uppåt ännu mer och nådde snart upp till knät på honom. Han slöt ögonen och önskade att han inte var där. Han ville vara någon annan stans där han kunde känna sig trygg.

Pierre öppnade ögonen. En känsla av desorientering sköljde över honom. Toaletten som han för en liten stund sedan befann sig på var nu borta. Han hade ingen aning om hur han tagit sig därifrån men han var inte kvar. Nu stod han intryckt i ett litet utsprång vid stugan. “Herregud vad är det som händer” tänkte han. Så hörde han Annas röst. Hon ropade hans namn.

“Pierre, Pierre. Svara mig” Paniken hon kände speglades i hennes röst när hon ropade hans namn. Hon kände sig så maktlös och rädd över vad som hände med honom. För något var det som hände med honom. Så såg hon hans skor, slarvig liggandes i det stora rummet med dom stora fönsterna som vätte ut mot havet. Och där ute på verandan såg hon äntligen honom. Hon rusade ut för att ta honom i famnen men stannade tvär när hon stod en bit ifrån honom. Framför henne stod en mycket blek man. Han hade gråa ringar under ögonen men det som slog henne mest var att han såg helt vettskrämd ut. Han flackade med blicken när han såg henne. Försiktigt närmade hon sig honom och kunde till slut ta hans ansikte i sina händer. Med ett stadigt tag försökte hon få honom att titta på henne. “Pierre” sa hon mjuk. “Pierre hur är det?” Till slut mötte han hennes blick, en blick som speglade ren rädsla. “Herregud Anna. Jag vet inte vad det är som händer men jag är så rädd” sa han innan han föll i gråt mot hennes axel. “Jag är så rädd” viskade han gång på gång mot hennes axel. Nu var Anna inte bara rädd utan hon var totalt livrädd.

Fortsättning följer…………   

 

En liten saga: Flickan i vattnet

Som dom längtat efter semestern. Och nu satt dom där i den ödsliga stugan. Det var mörkt ute och den enda ljuskällan var dom tända ljusen på bordet och i fönsterna. Dom satt där och njöt av lugnet som rådde. När dom ätit färdigt gick dom ut på klippan och sökte värme från varandra. Dom älskade lugnt till ljudet av det kluckande havet.
Efteråt satt han och höll om henne medans dom tittade ut över det öde havet. Månen gav dom det lilla ljus som behövdes för att dom skulle kunna se ytan som sakta rörde sig, rytmiskt som en orm som sakta tog sig ner i sin håla. Två ensamma plask hördes och dom funderade på om det även var fiskarna som ville leka lite. Så stelnade Pierre till bakom henne.
”Såg du?” frågade han henne. Hon riste på huvudet. “Det såg ut som en flickan som tittade på oss. Hon tittade rakt på oss en liten stund innan hon bara försvann”. Anna förstod inte alls vad han menade eftersom hon inte tittat ut över vattnet utan stilla legat mot hans bröst och lyssnat på hans hjärtslag. “Jag måste gå ner och titta efter” sa han och reste sig. Så gick dom ner till klippkanten och försökte se något. Men allt var lugnt och till slut började Pierre fundera på om han bara inbillat sig allt. “Kom, vi går tillbaka till stugan istället och lägger oss” föreslog Anna medans hon tog hans hand.

Pierre vaknade tidigt. Han tittade på Anna som sov gott och hennes nakna ben var utanför täcket. Han reste sig upp och gick bort till fönstret som vätte ut mot havet, som nu nästan hade en blågrön nyans. Han lät ögonen söka över ytan, oroligt letande efter något han inte själv visste. Och där var det plötsligt framför honom. Åter såg han flickan i vattnet. Hon tittade intensivt på honom innan hon åter försvann. Han såg en mörk skugga under ytan och väntade på att hon skulle dyka upp igen. Inget hände. Han kände hur han höll andan innan han snabbt tog på sig sin skor. Han fick en känsla av att hon var i fara och var tvungen att rädda henne. Han sprang ut på klippan och ner mot vattnet.

Anna vaknade av att solens värmande strålar smekte hennes bara ben. Hon sträckte på sig för att jaga bort nattens stelhet från kroppen. Hennes hand landade på Pierres kudde. Den var tom. Han brukade alltid ligga kvar bredvid henne, tungt andandes med rufsigt hår men idag var han inte där. Hon lyssnade efter honom men stugan var tyst förutom dess egna lugna suckar över att bli smekt av solens värmande strålar. Hon satt sig på sängkanten.

Pierre kom ner till klippkanten och stannade. Kanske tio meter ut såg han skuggan som fortfarande låg under ytan. Den rörde sig sakta i i en cirkel. Han tog av sig skorna och dök i. Vattnet hade en svalkande effekt på hans uppjagade, varma kropp. Han kände hur varje centimeter på hans kropp nåddes av den svalkande vätskan. Han bröt ytan med huvudet och tittade sig omkring och såg åter skuggan. Han dök under igen och öppnade nu ögonen för att kunna hitta henne. Skuggan närmade sig. Han såg hennes rygg och hennes hår som rörde sig som eld runt henne lilla huvud. Han tog några simtag för att komma närmare och sträckte ut sin hand för att få tag på henne. Hon vände sig mot honom och han försökte stanna i ren chock.

Anna gick ut i köket och satt på lite kaffe. Hon tittade ut för att se om hon såg Pierre men han syntes inte till. Hon började känna en gnagande oro som började formas i maggropen på henne. Det var något som inte stämde, något som inte var som det skulle. Pierre brukade aldrig bara försvinna på detta viset så hon bestämde sig för att gå ut en runda till klipporna.

Framför honom var ingen liten flicka. Framför honom var en varelse med stora mandelformade ögon som täckte halva ansiktet. Som svarta, vattniga hål stirrade dom på honom. Varelsen hade ingen näsa utan där fanns bara en slät yta där man förmodade att näsan skulle sitta. Munnen kantades av tunna, blåaktiga läppar men annars var den väldigt lik en mänsklig mun. Huden var nästan vit och alldeles slät. Pierre började simma bakåt. Han ville upp till ytan för att skrika ut sin panik. Han såg hur varelsen började simma mot honom och sträckte ut en hand med långsmala fingrar. Dom slöt sig runt hans ena vad och kylan han kände påminde inte om någon kyla han någonsin känt. Som en löpeld spred sig kylan längst hans ben och uppåt. Han kände sig paralyserad men lyckades börja sparka. Där var han, dold under ytan, och kämpade för att ta sig loss från varelsens grepp samtidigt som han kämpade mot vattnets tröghet. Han försökte röra sig fort men vattnet höll tillbaka honom och greppade efter honom som en nyfödd hungrigt greppade sin mors bröst. Han lyckades till slut nå fram till klippan.

Anna gick ut på klippan och tittade ut över havet. Hon såg bara den glänsande ytan. Hon vände för att gå upp mot stugan igen när hon såg det. Vid klippkanten såg hon en hand som sträckte sig upp för att greppa tag i klippan. Hon vände tvär, men hjärtat hårt bultande i bröstet, och sprang ner till vattnet. Hon sträckte sig för att ta tag i handen och handen greppade hårt om hennes handled. Hon kämpade för att inte tappa balansen och till slut hittade hon styrkan att dra allt vad hon orkade. Hon såg hur vattenytan bröts och hur Pierres huvud dök upp. Men gemensam kraftansträngning låg dom på klippkanten.

Pierre var blek och han hostade kraftigt, enbart av att få fylla lungorna med luft igen. “Vad har hänt?” hörde han Anna fråga. Som i en dimma hörde han sig själv säga “Jag ramlade i”. Han kände att han bara ville bort från vattnet och han drog sig sakta längre upp på klippan. Det sved i hans ben och han tittade ner. Runt vristen fanns ett mörkt märke, cirka två centimeter brett. Han gned det med sin hand och kände små gropar med fem centimeters mellanrum runt hela vaden. Han måste ha fastnat i något när han ramlade i tänkte han.

Anna hjälpte honom upp och dom tog sig sakta upp mot stugan. När dom kom in kände han doften av nybryggt kaffe och han kände hur hans mage drog ihop sig. Han sprang ut på toaletten och tömde det lilla som fanns i magen i en vattnig kaskad. Men tunga steg tog han sig in till sängen och sjönk ner på kudden och drog täcket runt sig. Han blundade och lät mörkret föra bort honom. Tillräckligt länge för att vakna av ett ryck. Något hade väckt honom. Som två svarta hål som tittat på honom. Han rös och gned åter sin ömma vad. Vad hade hänt honom? Han försökte minnas men var inte säker på att han ville.

Fortsättning följer…………

Min religiösa fas

På tisdagar och onsdagar brukar det bli mycket prat om han den helige när Molly varit på kören. Det är mycket tankar och funderingar om mycket då och jag får alltid frågan:
”Tror du på gud, mamma?” och hon får alltid svaret: “Nej” från mig. “Men det gör jag” svarar hon för det mesta. Pfhumf eller något liknade brukar jag tänka för mig själv. Vi får väl se om det håller i sig.

Så kom jag plötsligt att tänka på att jag själv faktiskt hade en sådan fas i min barndom. Jag hittade gamla “Mina vänner” böcker för längesedan och i dom kunde man läsa följande:
Namn: Jeanette
Ålder: 8
Tittar helst på: Nait raider ( Knight Rider)
Intressen: Gud

Det stod lite annat också som jag inte minns just nu med dessa var väl dom som slog mig. Lite paralleller där med Knight Rider och gud. Men min fas varade ett litet tag faktiskt. Det var nog mest för att jag blev vän men en tjej som verkligen var troende. Så jag var helt enkelt pingstvän ett tag. Så nu är det sagt men så var det. Vi hängde på pingstkyrkan ofta efter skolan. Bland dom lite äldre ungdomarna som spelade och sjöng. Fanns säkert en eller annan söt pojke där så helt helig var jag nog trots allt inte. Vi övade och pratade om enbart en sak, han. Jag var med och sjöng på några söndagar eller vad det nu var för dagar dom hade gudstjänst på. Jag sjöng och prisade gud och trodde verkligen på detta ett tag. När jag berättade detta för kära maken förra veckan när vi hade ett sådant samtal som brukar komma upp, skrattade han så han grät. Han hade av någon anledning lite svårt att se mig som pingstvän. Sedan visade sig att han själv höll på att bli mormon i ett svagt ögonblick. Och detta tackar jag väl min lyckliga stjärna för att han inte blev. Kanske lite med tanke på att det tog nio år innan vi gifte oss. Slår man upp mormon så står det säkert att dom inte har någon sex innan äktenskapet, därav min förfäran. Ni kan ju tänka hur många pallar batterier det hade gått åt då.

Min fas slutade ganska tvärt när jag och tjejen inte var vänner längre. Det var väl tur det får jag nog säga för jag ha svårt att se mig själv som minsta religiös. Kan kanske vara för att jag gillar att synda alldeles för mycket och det finns alldeles för många härliga sådana också.

Och det var väl detta jag insåg förra veckan när Molly började prata om allt det där dom pratar om på kören. Att dessa faser kommer och går och det mest troliga är väl att den kommer att gå även för henne. För verken jag eller kära maken tror. Inte på någon gud, Aliens, tomtar eller troll. Så så lär det nog bli för henne också.

Vågar du slå vad?

Jag är inte någon rojalist på något vis. Jag tycker bara att det är väldigt gammalmodigt med ett kungahus. Och speciellt ett kungahus som vi ska betala multum med pengar till fast dom redan har minst lika mycket. Jag kan inte lagar och regler för apanage och sådant men jag gillar inte alls sådant.

Men hur lite rojalist jag än är så gläds jag för deras skull nu när dom snart ska ha barn. Och spekulationerna är i full gång om när den lilla parveln kommer. Jag ser vadslagningar med lockande vinster som övernattningar på hotell och jag tror säkert att man kan spela på oddset om det mesta rörande både nedkomst, kön och namn. Samtidigt som det på något vis känns lite groteskt att gissa om ett ofött barn så kan man ändå inte låta bli att fundera på allt detta. Dom kungliga blir plötsligt lite mer “normala” när något sådant väntar dom. Dom är liksom som vilken dödlig som helst som ska genomgå våndan i en förlossning. Fast istället för att dela rum med någon omföderska eller dylikt har hon säkert en hel avdelning för sig själv. Så det där normala försvann lika fort som den kom. Men oavsett normal dödlig eller kunglighet så kommer snart ett litet barn att se världen för första gången. Helt ovetande om vilken uppståndelse det är kring den.

Nu har jag själv dragits med i gissande om när bebisen kommer. Vem vill inte vinna en övernattning på hotell av en sådan enkel sak. Så jag tänkte att vi skulle ha en lite gissningslek här också. Helt i ärans tecken förstås. Fast bor du i närheten så kan jag säkert slänga in en vinst bestående av en god cupecake-fika. Så då kör vi.

Vad blir det för kön, vikt, längd, datum och tid?

WTF, hände?

Varför har vi så himla bråttom för? Vi låter allting rusa förbi oss och tänker väl egentligen inte så mycket på det. Så tittar vi ner på våra en gång så släta händer och inser att dom börjar förändas. Små fåror som sakta bildats på ställen där det tidigare inte fanns några. Och först då stannar vi upp och funderar:
”Hoppsan, hur kom jag hit?”

Vi ska förverkliga oss själva, vi ska förverkliga våra förhållande. Vi ska vara supermorsor och superfarsor. Vi ska vara superälskare som kan dom mest fantastiska knepen. Vi ska ha kliniskt rent i våra hem. Så allt vi gör gör vi i überfart. Vi far hit och dit bara för att det ska vara så.

Det är kanske därför vi nuförtiden helt enkelt inte ens har tid att ens säga hela ord. För nu är det förkortningar som gäller.
Vi äter mellis, går på prommis och tittar på mello. Jag ryser bara jag ser dessa ord och förstår helt ärligt inte varför dessa tramsiga ord har tillkommit. Jag får helt enkelt tro på min lilla teori om att vi har alldeles för bråttom genom livet. För att vinna lite dyrbar tid så säger vi helt enkelt inte hela ord utan dessa förkortningar.

Men vi kommer snart att titta ner på våra händer igen och inse att dom där begynnande fårorna som var där förra gången nu har blivit stora dalar av rynkig hud. Och då kommer vi troligtvis komma på oss själva med att tänka:
”WTF, hände?”

Tänka orden men inte reflektera så mycket över att vi fortfarande inte har bromsat ner utan fortfarande kör för glatta livet. Det är kanske något att tänka på medans vi fortfarande befinner oss i dom små fårornas fas. Då tid finns att bromsa lite och tänka efter och verkligen njuta av det vi har. 

Det är bara att inse att det blir inte alltid som man tänkt sig

Det var med ett leende på läpparna som jag ställde klockan igår. Molly har sportlov och jag ska plugga till tentan idag så jag tyckte att en timmes sovmorgon, för deras skull då, var helt i sin ordning.

Men, och det är ett men med versaler, när klockan visade 04:48 var det tillfället slut på min skönhetssömn. Utanför lät det som där var en hel orkester med ledsna bebisar. En ensam, burrig kattf*n satt och försökte få kontakt med Signe. Signe som nu verkar blivit en riktig gammal nucka, till vår glädje, fortsatte sova gott i fönsterkarmen. Kanske att hon tittade upp lite trött för att sedan lägga ner huvudet igen. Men detta verkade inte den ensamma, burriga kattf*n bry sig om utan han fortsatte sjunga sin skrikande melodi. Kära maken lyckades till slut skrämma iväg honom och med trötta ögon la vi ner våra huvud på kudden och sakta tog John Blund oss igen. I alla fall så pass länge att vi han slumra till innan nästa väsen började.

Nu hade den ensamma, burriga kattf*n dragit till sig en konkurrent. Så istället för en skrikig sång skulle dom nu överrösta varandra. Dom försökte ett litet tag innan en av dom tröttnade och helt enkelt försökte piska skiten av den andra. Detta i vår källartrapp där aluminiumstegen hänger. Så jag kan säkert tro att halva grannskapet vaknade när dom gick bärsärk på varandra i den hängande stegen. Det skramlade och smällde och katterna skrek som om dom höll på att verkligen ta död på varandra. Så tystnade dom äntligen och allt slutade med att dom nu satt och morrade på varandra. Detta lät dock som små snarkningar, och det är jag ju van vid, så jag lyckade somna igen. Ja i alla fall en liten stund.

Med ett ilsket tjut gick kära makens klocka igång. Han muttrade lite och tryckte på snooze, denna jävulsknapp om man är den som ska ha en timmes sovmorgon. När klockan åter igen började tjuta gick han med tunga steg upp och jag tänkte minsann ta tillvara på dom 50 minuter som var kvar tills min klocka ringde. Jag slöt åter igen mina tunga ögonlock och inväntade John Blund. Han kom snabbt denna gången och jag svävade bort. I alla fall en liten stund.

För 20 minuter senare vaknade jag till, igen, av att tjejerna nu var vakna och bråkade om soffan. Vi har två men naturligtvis ska dom alltid ha samma. Jag morrade och svor tyst för mig själv. Det var inte mycket jag begärde denna morgon mer än en timmes sovmorgon. Istället sitter jag nu här och är tröttare än jag brukar vara. Det är bara att inse att det blir inte alltid som man tänkt sig.

Hur hamnade vi där?

Jag känner mig väldigt tudelad här. Att konstant få bevis på att saker är som det är men ändå veta att det inte är så, det är det som gör mig lite tudelad.

Varje kväll när jag och kära maken går och lägger oss så hamnar vi i Torslanda. Det är säkert ett trevligt ställen men jag tycker det är lite långt att färdas varje kväll. Eller så har vi ett litet svart hål i sovrummet som tar oss till detta ställe varje kväll. Det konstiga är att det är båda telefonerna som meddelar oss denna destination. Men det är ju tur att vi är på samma ställe i alla fall. För att konstant vara på olika ställen under natten hade ju rivit sönder en av längtan.

Frågan är nog nu hur vi tar oss hem och stannar där? För hur trevligt det än är att resa så är hemma ändå alltid bäst. Och att ta oss 249 km, varje kväll, tar lite på krafterna. Kanske därför jag alltid är så jäkla trött.

Jag är så nervös

Jag är så grymt nervös just nu. Jag är så nervös att jag bara klarade dricka upp en halv kopp kaffe för att det kväljde mig. Magen känns som en stor landningsbana för jumbojetar. Jag kommer på mig själv med att bita ihop käkarna hårt för att jag i princip funderar, vilket jag så väl vet kommer leda till en sprängande huvudvärk i eftermiddag när allt är klart.

Jag ska äntligen, med mycket blandade känslor över det där äntligen, på intervju för LIA-plats. Så klockan halv tio ska jag träffa en man som kommer att sitta och bedöma mig om jag är värdig att komma in och jobba på LIA för dom. Och det är detta som gör mig totalt vettskrämd. Anledningen är helt enkelt att jag har så svårt att prata för mig. Så finns det tillfällen jag önskar att jag var annorlunda och hade en svada som alltid visste vad den skulle säga så är det nu. Jag är livrädd att han ska bedöma mig enbart utifrån min person och inte efter vad jag faktiskt kan åstadkomma. Men det är ju detta jag inte riktigt vet själv, helt utan erfarenhet i branschen. Jag önska så att jag skulle kunna gå in i denna intervjun med en självkänsla och säkerhet på mig själv och veta vad jag pratar om. Men jag har ju inte ens några anställningsintervjuer bakom mig som jag kan relatera till.

Håll tummarna för mig nu.

Fylld, baconlindad kycklingfilé

Jag har alltid undvikit att göra mat med kycklingfilé. Främst är det väl för att jag tycker det är så äckligt att hålla på med men efter att jag hittade livräddarna, latexhandskarna, i köket görs det mycket mat som normalt aldrig gjorts här. Så även kycklingfilé. Vi har lagt upp en veckobudget på mat och för oss innebär det att det handlas veckovis och har vi i frysen plockas det även där. Så kycklingfilén låg där och det var planerat till igår. Problemet var väl bara vad jag skulle göra med dom. Men jag löste det och jag löste det bra om jag säger så.

Fylld baconlindad kycklingfilé

4 kycklingfiléer
12 skivor bacon
1/2 burk crème bonjour gräslöksost

Gör två snitt i toppen på filén, så att man kan vika upp den på ett varsitt håll. Bre på osten och stäng igen filén. Linda runt med bacon. Stek på dom för lite färg och lägg dom sedan i en ugnsform. 200 grader i ugnen i ca 20 minuter, filén ska hålla ca 70 grader i inneterm.

Servera med pommes eller en potatisgratäng och en god vitlökssås.

Enkel vitlökssås

1 burk crème fraiche
2 vitlöksklyftor, pressade
salt, grovmalen svartpeppar

Blanda alla ingredienserna

Hoppas det smakar

Fototriss ~Upprepningar~

Tolkningen av upprepning måste vara många. Min första tanke är många av samma på en lång rad, om och om igen. Och det var detta jag fastnade för efter lite experimenterande här med diverse saker. Jag har dessutom, efter min lilla fotokurs, vågat gå ifrån auto-läget på kameran och jobbat med slutar och bländare manuellt. Måste säga att jag är riktigt nöjd. Det är riktigt roligt att jobba manuellt även om jag inte ännu har tålamodet att hålla på när det bara blir fel som det blev på mina bilder häromdagen. Men idag, lördag, lyckades jag enligt mig själv i alla fall.

Fler trissar hittar du HÄR

Då var det snart dags för ett snöbad

Då var det väl dags att dra på sig bikinin, hoppas bikinilinjen är ok, för att förbereda ett snöbad. Ska bli riktigt skönt.

Kanske inte riktigt men i alla fall för en härlig bastu med grannen innan lite melodifestival. Och kvällen lär nog avslutas med Singstar. Jag har sjungit upp mig här nu och hoppas att den håller sig varm till dess. Längtar att få ta micken i handen och sjunga ut.

Tyvärr kan det inte bli allt för sent ikväll eftersom jag ska till kyrkan, av alla ställen, imorgon. Det är väl bara att bita ihop och genomlida det eftersom Molly ska sjunga. Aja, jag ska ha roligt ikväll ändå.

Är din morgon kaos?

Är din morgon i kaos? Då ska jag berätta en liten hemlighet hur ni undviker detta. Fast nej, för jag har inte en aning om hur det undviks.

Låt mig berätta om en liten familj med mamma, pappa och två barn. Mamman vill gärna ha lugn och ro på morgonen och avskyr stress. Detta medför att hon ofta blir just uppstressad över att inte alla andra i familjen verkar vilja vara färdiga i god tid för att slippa stress. Pappan är en väldigt laidback person som inte verkar kunna stressa utan tar det i sin takt. Detta medför att mamman stressar upp sig ännu mer över hur allt ska hinnas. Det visar sig dock varje morgon att det är inga som helst problem för familjen att hinna med det som ska göras. Mamman säger till sig själv varje morgon när lugnet lägger sig att “Kära lilla du varför stressa, vi hinner ändå. Nu ska jag skärpa mig och sluta med sådant imorgon”. Men av att läsa ut ur berättelsen så kan vi se att detta inte stämmer.

Så kommer lugnet när barnen en stund sätter sig ner och är färdiga. I tio minuter råder det ett härligt lugn för familjen när barnen sitter och tittar på Fåret Shaun och mamman och pappan kollar sina e-mail. Men så kommer den där otroliga förvandlingen. Programmet slutar och barnen vet att det är dags att göra sig i ordning för att åka iväg. Detta lilla moment är det mest kritiska för hela familjen och av någon anledning slutar det ofta med en smäll. Programmets slut är som att trycka på en knapp och sedan är där ett stort svampmoln som sakta lägrar sig över lugnet och total kaos utbryter från ena stunden till andra. Dom snälla, söta barnen byts ut till kinkande, sparkande, slagandes små monster mot varandra. Mamman står där som ett frågetecken varje morgon och undrar vad det var som hände. Hon försöker hålla isär dom och mana på dom att bli färdiga. Idag ska jag inte bli arg tänker hon och pratar lugnt med dom. Dom fortsätter sparkas och slåss. Dom slänger iväg varandras kläder och när dom väl börjar klä på sig så ska dom sitta på precis samma ställe i den smala hallen. Mammans lugn raderas sakta ut. “Jag ska inte bli arg, jag ska inte bli arg mantrar hon för sig själv”. Men så blir det inte utan till slut blir den stackars mamman arg. “Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta börjar hennes nästa mantra”. Men tårarna är nära varje morgon för att hon alltid blir arg på sina barn som av någon anledning förvandlats till små monster på en bråkdel av en sekund. För att hon känner en sådan maktlöshet över situationen och inte vet hur hon ska ta sig ur detta kaos.
Så är barnen färdiga och går utanför dörren. Och åter igen tittar hon på sina söta snälla barn som lika snabbt som dom förvandlades till små moster nu förvandlats tillbaka till sig själva. Mamman förstår verkligen ingenting. Hon tänker i sitt stilla sinne att nu är det snart varmare och då kommer det bli bättre. Hon försöker verkligen intala sig att det kommer att bli så.

Personerna i berättelsen har avpersonifieras för att skydda deras identitet .

Vem ger dig rätt att förlöjliga andras känslor?

Alltså människor, hur kommer det sig att många är så förbannat kalla inför andras känslor? Jag blir faktiskt riktigt jäkla arg på sådant.

Jag läste i en artikel om en avhandling som gjort på pappor, bland annat angående förlossningen. Det visar sig att hela 26 % har en förlossningsrädsla. Det är en ganska hög siffra men tanke på att det inte är något som pratas om. För det det talas om, oavsett om det är hos mödravården eller i hemmet, är att pappan ska finns där som stöd för mamman. Inget annat. Under samtal hos barnmorskan är all fokus på mamman. Hur mamman mår, hur mamman känner, hur mamman ska förbereda sig. Och visst är det så att mycket fokus ligger på mamman eftersom det ändå är hon som kommer att ligger där och föda sedan men det hade inte skadat att höja blicken och ställt frågan till pappan. Hur känner du det? Känner du rädsla över något? Hur vill du förbereda dig?

Så läser man då kommentarerna på artikeln och det är då som det verkligen slår mig hur jäkla kalla och likgiltiga inför andras känslor många är. Några bortryckta kommentarer men innehåller är det samma:

*Har man varit två och gjort barnet får man minsann vara med när den ska ut också. Det är inte så trevligt för mammorna heller.
*Svenska mesproppar
*Vilka sopor till män det här landet fått fram
*”Det är vansinne att kvinnan år 2012 föder med den djävulska smärta som det är frågan om. Och männen lyfter inte ett finger för att det ska ändras. ¨Låt män vara utan narkos vid operation, då kanske det blir ändring.”

Helt sjukt kalla kommentarer. Den sista är så sjuk så jag vet knappt vad jag ska säga. Att lägga skulden på mannen att kvinnan har ont och att jämställa det med att vara utan narkos är så sjukt vridet. För det första spär det bara på den rädsla och hjälplöshet en man måste känna under en förlossning. För det andra så är det inte mannens fel att vi är skapta som vi är och att det är vi kvinnor som föder barn. Det är EVOLUTIONEN. För under evolutionens gång har vi utvecklats till “honor” som inte är gjorda att föda barn. Vi går upprätta, vi har fått ett allt för smalt bäcken och så vidare. Men visst, lägg det på mannen eftersom det är han som knullar oss så att vi måste genomgå detta. Jävla skitsnack att vi plötsligt ska utsätta män för onödig smärta för att vi har ont och inte mannen kommit på ett sätt som är tillräckligt bra att smärtstilla oss. För vi kvinnor kan ju inte försökt komma på det själva då eller?

Men hela diskussionen doftar så mycket macho som det bara går. För det är väl det som dessa kommentarer vill utgå ifrån. Att män inte på något vis ska visa sina svagheter för det är dom som ska vara starka under en förlossning eller vad det nu än må vara. Ni har inte funderat på vilket stöd man får från en man som känner obehag över hela situationen? Jag tror inte det stödet blir speciellt bra och framför allt mår nog inte han bra av det. Dra inte upp att mamman inte heller har det bra där hon ligger för det mina vänner kan vi inte göra något åt som jag sa innan. Naturen är på detta viset, hur jäkla orättvist som helst kan säkert många tycket men det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget för kvinnor kommer att föda barn och än så länge har någon galen vetenskapsman inte kommit på annat.

Men fortfarande är det så att om pappan för det första vågar tala om vad han känner och att vårdpersonal tar hans oro på allvar så tror jag att dom där 26 % kommer att gå ner. För lika väl som mamman behöver bearbeta sin rädsla så kan pappan också behöva det. Detta gör verken mamman eller machopappan till mesproppar, sopor eller att andra har rätt att skära i dom utan bedövning. För att vara med när ens barn kommer till världen är bland det största man kan vara med om och då ska man ha möjlighet att uppleva denna känsla utan att den grusas av förlossningsrädslan.

Så berätta gärna för mig, ni som nu tycker att dessa pappor är mesar, hur ni bara kan skratta bort andras känslor och förlöjliga dom. Detta utan att dra upp snacket om att kvinnan minsann får har ont och inte har något val eller något liknande eller att man varit två och gjort barnet. Berätta gärna enbart utifrån hur man grusar andras självkänsla och hånskrattar åt känslor. Känslor som ingen annan kan styra eller på något vis tala om för någon annan hur man ska känna.

Vad är detta?

I brist på inspiration så kommer jag ställa en enkel fråga som jag skulle vilja ha svar på. Se det inte som en tävling men kanske en utmaning. Vet du säkert så var lite diskret i ditt svar. Så frågan är följande och ni får till och med alternativ att välja på:

Vad är detta för byggnad?

*Affär
*Lagerlokal
*Dagis
*Restaurang
*Sporthall
*Bunker
*Konsthall

Så nu är det bara att gissa på. Så svårt kan det inte vara med sju alternativ tycker jag . Skriv gärna varför ni tror som ni gör. Jag kommer med avslöjande i morgon kväll. Nu är det äran som står på spel. Shot……

Utmaning: Ord 7, Ajax fönsterputs

Det var ju det där om att raljera om allting, oavsett vad det var. Av någon anledning så har mitt sista ord bara glidit ur mitt minne och jag fick frågan av den som givit mig det om denne missat ordet.
-Nej du har inte missat det utan det är jag fick jag skamset erkänna.
Jag kunde inte riktigt förstå hur ett ord bara försvunnit sådär. För inte var kan det väl vara så att jag försökt undvika det, helt i mitt undermedvetna förstås. Men som den bra skribenten man är (harkel, harkel) ska jag ju kunna raljera över precis allting. Om det så är om Ajax fönsterputs.

Används sådant verkligen nuförtiden skulle jag vilja veta. Jag har fått för mig att folk är mer miljövänliga än så. Att lägga en massa pengar på dessa dyra häxblandningar är faktiskt inte det jag vill göra i alla fall. Jag tycker om det gamla hederliga med några droppar diskmedel och en kork ättika. Det blir klara och fina fönster det, och inte speciellt dyrt blir det heller. För det är ju inte så att en flaska räcker speciellt långt heller. Ska det sprayas insida, utsida och mellan så gäller det att man köper på sig när man är i Ullared om man ska ha råd till en fönsterputs.

Det är väl egentligen så med alla dessa rengöringsmedlen som är färdigutspädda på flaska. En massa onödiga miljöförstörande ämnen som vi lätt kan undvika genom att använda mer naturliga produkter i vårt dagliga städande. För inte behöver vi använda rengöringsspray till bord och bänkar om man har en ren trasa. Inte behöver vi använda rengöringsmedel till våra golv när det finns naturlig såpa. Dock är jag skyldig till det sista av ren tankspriddhet. Ska genast skriva upp såpa på min handlelapp.

Sedan har vi problemet med badrumsrengöringssprayerna. För i detta hemmet räcker det med att det finns en ny flaska som det står badrumsrengöring på så kommer den att stå högt på önskelistan hos kära maken. Han har någon sorts konstig dragning till att ha en uppsjö med diverse badrumsrengöringar som han vårdar ömt. Detta skulle man kanske kunna försöka göra en avvänjning på men jag låter det bero. Jag menar, han har badrumsrengöringsmedlena och jag har disktrasor. För vem kan klara sig utan en hylla med oöppnade disktrasor. Inte jag i alla fall. Kan känna paniken när en trasa börjar lukta och här inte finns nya. Fy vilket trauma det hade varit. Och när vi ändå är inte på erkännande så får jag väl säga att just trasor är nog det enda som jag verkligen inte försöker spara in på utan dom går i soporna med en gång. Inte speciellt miljövänligt men det är kanske det jag försöker kompensera med att inte använda Ajax fönsterputs och andra färdigutspädda sprayer på flaska.

Alla hjärtansdag, Valentines Day eller vad det nu heter

-Jag skulle aldrig förminskat mig själv på det viset.
Orden som en kompis sa när vi pratade högtidsdagar kom plötsligt upp till ytan idag. Kanske för att det nu är den 14 februari, alla hjärtansdag eller som många verkar ha gått över till, Valentines Day (all denna jäkla amerikaniseringen).

Alltså jag gillar verkligen inte dessa dagar. Det spelar ingen större roll om det är alla hjärtansdag, morsdag, farsdag eller halloween som det nu också heter. Och om man tar dagens dag så finns det många aspekter. 
Jag gillar inte den på grund av den enkla anledningen att det är handlarnas pengagruva, att lura på oss dödliga en massa dravel att vi måste ha speciella dagar för att verkligen gå all in för att visa vår kärlek till någon.
Jag gillar inte den på grund av att jag anser att kan man inte visa sin kärlek resten av året utan att ha en speciell dag så är man nog ute på tunn is. Och om man nu har ett kärleksfullt förhållande, varför behöver man då en dag som går till överdrift?
Jag gillar inte den på grund av att det skapar utanförskap. Hur jag menar? Att skolor applåderar dagen och elever får göra diverse saker att ge varandra skapar utanförskap. För inbilla inte mig att alla får sitta där med ett hjärta framför sig utan det är enbart dom som redan är populära som sitter med sina högar av hjärta medans dom andra får titta på. Titta och låtsas att det inget gör medans det värker i hjärtat i bröstet på dom.

Jag tycker helt enkelt inte att dessa dagar är viktiga. Jag tycker inte det är viktigt att behöva visa sin kärlek genom att ge bort en massa saker. Jag vill kunna bjuda på den där flotta måltiden, blomma, kramen, kyssen, älskogen vilken dag på året som helst utan att känna en pressa att just idag måste jag visa extra mycket kärlek. Jag vill hellre visa extra mycket kärlek hela tiden.

Jag tycker inte ens det är viktigt att få en massa grejer när jag fyller år. Och det var då min kompis tyckte att jag förminska mig själv. Jag fick inte fram på vilket sätt jag förminskade mig själv genom att inte vilja ha en massa från kära maken för jag blev väl mest irriterad över påståendet. Får jag något blir jag naturligtvis glad men jag tycker inte det är viktigt. Det jag tycker är viktigt den dagen är nog att det inte är en massa andra aktiviteter utan att vi är tillsammans på kvällen. Kanske över lite god mat. Men detta kunde inte min kompis alls förstå eftersom det enligt denne var viktigt att bli uppvaktad med presenter. Allt annat var att göra sig själv oviktigt. Men det är inte jag som är oviktigt, det är gåvan och det är en stor skillnad.

Tycker ni sådan här dagar är så viktiga att ni firar dom?

Sotaren innebär kyla

Sotaren har varit på besök idag. Dock var det en helt annan mot vad det brukar vara. Jag vet inte om han fortfarande är skärrad efter min nakenchock för några år sedan. Det är ju sådant som kan etsa sig fast på näthinnan. Den nya sotaren var inte alls trevlig. Trist när dom inte kan visa allmänt hyfs och vara trevliga.

I alla fall så innebär sotaren att den otäcka pannan inte kommer på under dagen. För vem skulle sätta på den när kära maken är och jobbar. Frugan? Tillåt mig skratta även om jag hade funderingar på att verkligen ta mig i kragen och börja närma mig pannrummet. Bara det måste vara ett stort framsteg. Hur som helst så är det inte trevligt att inte ha någon värme här när det är kallt ute. Och för att spä på mitt ynkeri så vaknade jag med dunkande bihålor och snorande näsa och mår därefter. Så med en inre kyla och en yttre har jag väl mest försökt hinna någon värmekälla idag. För inte har jag någon användning av den härliga kaminen eftersom den stått där och hånat mig idag. Jag har matat in papper och den har ätit upp det, rykandes, men inte delat med sig till vedträden. Så min värmekälla har idag varit min härligt luddiga filt och en varm och go Lilly. Så nu i eftermiddag har vi kurat upp oss i soffan och haft det mysigt och värmt varandra.

-Mamma, jag tror jag fryser ihjäl sa hon och drog filten om sig.
-Du kanske ska börja med att klä på dig lite och inte enbart springa runt i trosor. Herregud vilken dum idé kunde jag utläsa ur hennes blick. Kläder, ett ont måste emellanåt liksom.

Så nu kommer snart min riddare i blank rusning hem, ridandes i lilla blå eftersom en vit springare inte är att tänka på. Då kanske vi kan få upp lite grader här hemma och jag kan jaga bort kylan som omger mig.

Vårt omedvetna kroppsspråk

Det är ganska intressant det där med kroppsspråk. Hur mycket man faktiskt “pratar” genom våra rörelser och mimik. Jag kom nog att tänka på det när jag läste om att ta onödigt mycket plats i kollektivtrafiken. Hur det hänger ihop? Jo låt mig undervisa er.

En gång för mycket länge sedan, när vi hade djurhudar runt våra höfter och stort burrigt hår (ej 80-talet), hade vi inte mycket att gå efter när partner skulle väljas. Kroppsspråket var då väldigt viktigt och vad var det då som var viktigt. Jo att visa upp sin fertilitet, sitt paket, för att det kvinnliga könet skulle kunna välja och sedan fortplanta sig.

Det som är intressant är faktiskt att vi människor av idag tror att vi är så smarta och tänker på allt men naturen är smartare. För hur mycket vi än försöker radera vår förslutna så lever ändå det “djuriska” kvar, att bli fler. Och det är här detta med att ta plats i kollektivtrafiken kommer in. När män sitter, rejält bredbenta, på sätena och till försvar enbart kan säga att benen inte kan vara ihop eftersom där finns grejer så är det bara en liten bit av sanningen. Fast det vet inte dom för dom tror verkligen på sin paket-förklaring. Det som egentligen händer är världens äldsta raggningsknep. Att visa upp sitt paket för trånande honor som bara har fortplantning i huvudet. Och med tanke på mängden människor som finns på tillexempel tunnelbana så är chanserna stora att där är någon hona som är just rätt i sina hormoner och feromoner och sådana saker och nappar på detta. Och allt detta sker omedvetet, både för hona och hane.

Så allt sådant sker helt i omedvetenheten. För om man fortsätter så är det så att vi människor är väldigt känsliga varelser som är rädda om “vårt eget rum”. Att vi känner oss obekväma när andra, okända kommer för nära oss. Detta gör att vi egentligen inte är gjorda för att åkta dessa trånga kollektivalternativ. Det är viktigt för oss att vi har vårt svängrum. Därav skulle jag tro att nästa problem på kollektivtrafiken kommer in. Att sätta väskor och påsar på sätet bredvid oss. På detta viset garanterar vi att vi får vår egen plats för oss själva och inte behöver ha okända upp på oss. Jag kan bara gå till mig själv. Jag sätter gärna min väska vid sidan av mig på sätet för att garantera min privata del. För jag kan tänka mig reaktionen om någon skulle sätta sig bredvid och där ändå skulle funnits många andra dubbelplatser lediga. Jag hade tyckt det skulle varit riktigt jobbigt och jag tror nog jag hade blivit lite irriterad över dennes klumpighet. Så därför tror jag att vi håller våra platser för oss själva så länge det går.

Om man sedan går från kroppsspråket lite men håller sig kvar på tunnelbanan eller var man nu är så finns det andra störande moment också. Och dessa kan man naturligtvis också analysera, så varför inte.
Mobilpratarna som prata så att alla i vagnen hör. Detta är något som många irriterar sig på. Dels skulle jag tro att det beror på att jag som okänd inte är intresserad av att höra andras privata samtal. Detta blir också väldigt obekvämt för oss att höra eftersom vi inte ska behöva höra dessa samtal oavsett om det är med frugan eller med en affärsbekant. Det jag tror dessa mobilpratare är ute efter, helt omedvetet naturligtvis, är uppmärksamhet. Jag tror att dessa har en osäker läggning även om dom själva skulle neka till ett sådant påstående. Att få en bekräftelse på att vara viktig och att låta alla andra höra det gör deras osäkerhet inte så synlig för dom själva.
Vilken typ tillhör du? Själv tillhör jag skaran viska-och-väsa-i-telefonen-på-offentliga-platser. Jag tycker det är jobbigt när telefonen ringer i affären. Jag tittar mig skamset omkring och med ursäktande blick svarar jag med ett viskande eller väsande. Jag vill helt enkelt inte att andra ska höra mina privata samtal oavsett om det är kära maken som ringer om att jag ska köpa mer mjölk eller om det är jobbet som ringer om mer jobb. Jag tillhör nog dom som aldrig kommer känna mig bekväm med att prata i telefon ute bland okända.

Det sista jag tänkte ta upp är parfym. Att ha mycket parfym på sig så att andra mår dåligt finns inga ursäkter till. Jag behöver inte veta att du har råd med diverse dyra parfymer när du åker kollektivt eftersom dom för mig ändå bara luktar hemskt. Det har inget med kroppsspråk eller bekräftelse att gör enligt mig utan det är enbart egoistiskt. Inget annat.

Så vad stör ni er mest på i kollektivtrafiken? För mig är det nog det sista eftersom jag mår dåligt av det, tätt följt av mobil-bekräftarna. Dom första två sakerna är liksom lite svårt att göra något åt eftersom det ligger i vår omedvetna natur. Ja, jag läste psykologi i min utbildning för si sådär 20 år sedan så lite sitter .

 

Uteblivna “vuxen”-sms

Det har uppstått lite problem. Problem som känns väldigt irriterande måste jag säga.

Jag har under några dagars tid inte kunnat sms. Så länge jag inte befinner mig innanför hemmets fyra väggar då vill säga. Men att skicka, vad ska vi kalla dom, “vuxen”-sms känns inte så roligt längre om det plingar i kära makens telefon i rummet bredvid. Överraskningsmomentet försvinner lite om man säger så. Det är i alla fall vad jag kan tänka mig om jag nu hade varit en sådan som skickar sådana.

Nu är telefonen uppdaterad och jag skulle prova den men insåg att det ger mig inget eftersom det fungerar här hemma, vilket jag förövrigt tycker är väldigt konstigt bara det. Så nu är det bara att invänta morgondagen och se om det fungerar som det ska. Hoppas verkligen det. Snacka om i-landsproblem.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Bilder så färska att dom fortfarande är varma. Detta är vad som just nu, 09:58, händer utanför mitt fönster i norra Skåne. Trist men sant när vi nästan vant oss med 14 grader kallt och hög, klar luft. Så minus 1 och snö är ganska antiklimax faktiskt. Nu längtar jag tills studsmattan är uppe på det tomma skelettet av stål samt att polen kommer upp i den fula, men praktiska inhägnaden.

Fler trissar hittar du HÄR

Jag har något stort på gång

Det verkar som om jag har något stort i görningen men jag vet inte riktigt vad.

Jag har kommit på mig själv med att lägga ut mina små block lite överallt. Ett block och penna vid sängen, ett i jackan, ett i väskan och ett vid datorn. Men helt ärligt vet jag inte varför jag plötsligt har börjat lägga ut dom. Jag vet inte om det är så att jag har något stort på gång som jag ännu inte själv vet om. Hmm, kan det vara min kommande bok som börjar ta form långt där inne? Inte en aning men här ligger i alla fall block nu om det skulle vara så och blocken gör sig ganska bra där dom ligger med sina färgglada pärmar. Detta är ju lite spännande.

Ps. Jag lovar att jag är fullt normal även om mycket motsätter sig detta argument ibland.

Jag blir så jäkla less på politiker och deras översittarfasoner

Jag blir så jäkla förbannad på politiker som tror att dom kan behandla alla hur dom vill utan att ta reda på fakta först.

I Hålan kokar det nog idag efter att ha läst i tidningen att dom ska flytta ungdomsgården till förskolan. Detta är framlagt utan någon som helts kommunikation med rektor, personal eller föräldrar. Detta skulle innebära att den sal som finns för gemensam lek skulle försvinna. Men detta är väl inte det värsta. Specialpedagogen som sitter i anslutning till salen kommer inte kunna sitta kvar och plötsligt försämras allt för dessa barn som behöver hennes stöd extra. Istället för att finnas tillgänglig och arbeta nära barnen hade hon varit tvungen att flytta på sig.

Att både köra över personal och föräldrar är helt jäkla förkastligt. Jag som förälder vill känna mig trygg när jag lämnar barnen på förskolan. Kommer man känna en trygghet nu om där ska finnas ungdomar mitt i. Jag menar inte att ungdomarna är farliga på något vis men ungdomar är ganska tankspridda. Jag vill med säkerhet veta att grindarna är stängda så att ingen kommer att springa ut. Jag vill med säkerhet vet att där inte är något barn som råkar äta någon fimp eller annat skräp som råkar hamna på marken. Jag vill inte att barnen ska behöva höra språket dagens ungdomar använder med alla typ, liksom, fitta, hora och så vidare. Jag vet att jag generaliserar men dessa risker är överhängande och det är inte ok.
Jag anser att barnen har tillräckligt med ljud runt sig utan att dom nu också ska få störande musik, troligtvis på hög volym. Dom behöver den lugn och ro som kan infinna sig på en förskola emellanåt. Att ständigt vara i denna miljö med andra barn runt sig så måste denna tid finnas. Jag har jobba mitt emot den gamla fritidsgården och jag vet hur det låter. Det är inte tyst och stilla utan det är högt och bröligt. Så hur skulle det bli annorlunda här?

“– Det här utvecklades inte som jag förväntat mig. Det har blivit fel från början, säger Johan Berglund (M), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, som nu backar efter kritik från såväl förskola som opposition.” 

Är det konstigt att politiker inte verkar vara dom klipskaste människorna. Att inte inse hur reaktionerna  skulle bli efter att gått bakom ryggen, total, på både ledning, personal och föräldrar är total idioti. Är det konstigt att det blir fel när det inte verkar finnas någon kommunikation alls från deras sida utan bara planering för att sedan sticka kniven i ryggen.

Nu ska dom träffa personal för att komma fram till någon bra lösning på detta eftersom dom fortfarande anser att det är den bästa lokalen. Jag hoppas att vi föräldrar också blir inbjudna för jag anser inte detta vara en bra lösning. Personalen ska jobba i situationen men vi som föräldra ska känna tryggheten.

Nej, fy fan för sådan här översittarfasoner. Men det är väl det dom är bra på, spraka på småfolket och gå leendes därifrån.