Den ofrivillige konstnären

Som den underbara morgonmänniska jag är (harkel, host och andra läten som talar om att jag kanske inte talar helt sanning) så är det med glada, lätta steg jag går upp klockan tjugo i sex en söndagsmorgon. Det är tyst och mörkt i huset och det känns som om jag är den där tomten som endast är vaken. Jag tassar tyst omkring för att inte väcka festen av familjen som sover sött, nerbäddade i sina varma sköna sängar. Med en kopp kaffe i handen läser jag sakta tidningen, dock den prasselfria som man lätt vänder blad med ett klick. Med varje klunk kaffe vaknar kroppen sakta till liv. Så när det är dags att köra är jag ganska vaken och humöret har sakta stegrat sig uppåt.

Detta är dock till jag kommer ut i den bitande kylan på –17 grader. Bilen protesterar vilt när jag först försöker starta den. Den vill säkert tala om för mig att det verkligen är alldeles för tidigt att starta men med ett lätt tjongande går den sakta trött igång. Efter en stund spinner den som en katt framför en varm brasa.

Mitt mod sjunker ännu mer när jag med skrapan i handen sakta försöker ta mig genom den vita hinnan som täcker bilden. Sakta blir jag förvandlad till den ofrivilliga konstnären eller något liknande när jag bara bildar små streck som bildar ett mönster som ser mycket konstnärligt ut. Jag svär för mig själv och med ett dubbelhandsgrepp börjar jag sakta forcera hinnan av pansar. Efter en stund är mitt påbörjade konstverk utraderat när jag med värkande händer och en röd näsa äntligen kan sätta mig i bilen och köra iväg.

Jag älskar verkligen vinter och tidiga mornar. För att inte tala om när dom infaller samtidigt. Eller inte.