Vi hade i princip bestämt att vi skulle ut och friluftsa lite idag. Jag hade sett det framför mig.
Hela da family komma lufsandes i skogen med en välpackad ryggsäck med godsaker som vi sedan skulle förtära vid en frusen sjö. En sjö som gnistade som tusen spridda diamanter i skenet av solen som försökte värma med sina strålar men ej lyckas på grund av att Kung Bore hade ett stadigt tag om vår värld. Där skulle vi packa upp vår matsäck och låta den varma chokladen värma våra frusna fingrar när vi flätade dom runt muggen. Till den härliga chokladen hade vi packat ner några goda kanelbullar.
Naturligtvis skulle kameran varit med och förevigat vår lilla utflykt och jag skulle fått några otroligt vackra bilder på tjejerna i det härliga landskapet.
Men nu visar det sig att det är kallt ute. Det är till och med förbannat kallt ute. Så kallt att vi i Skåneland blir alldeles förskräckta och tror att någon ny istid eller liknande är på väg. Blir det en tredje vargavinter nu så ligger vi risigt till, eller?
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Nja, det är kanske inte så mycket kläderna utan våra känsliga lungor här nere i södern är inte gjorda för sådan kyla. För varje andetag jag tog kändes det som om mina luftrör klibbade ihop av en sakta frysningsprocess. På någon minut var min jacka alldeles frostig av min andedräkt. Detta är inte ok enligt oss. Så vi bangar helt enkelt. Så istället sitter vi här inne med en värmande och sprakande brasa och tittar ut på det vackra landskapet. Vi tänker på den där turen vi ändå planerat och känner oss ganska tillfreds med tillvaron. Det är så vi frusna skåningar löser köldproblem.
Vi –17 grader ser låset ut såhär, på insidan. Känns ganska skönt att kära maken satt upp innerdörren för några veckor sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar