“Tantpetar”-inspektion

Att uppsöka “tantpetaren” är för oss kvinnor ett ont måste. Att ligga där med benen hängandes på benstöd och ha en hundra wattare riktad rakt upp är inte så värt trevligt. 

Jag kan vid detta tillfället förstå varför vissa envisas med att kalla sin muff för snäckan. För vid detta tillfället, när det är knäpptyst i rummet, skulle man troligtvis nästan kunna höra havets brus som sakta kluckar mot grottans väggar.

Det är också då man förstår varför vissa envisas med att kalla sin muff för musslan. För det finns nog inget tydligare tillfället då musslan bara vill slå ihop och vara stängd som när man ligger där med en okänd människa mellan benen.

Och det är då, när musslan vill slå igen, som man ändå är lite glad att man tog sig tid att ansa sin lilla buske lite för vem vill fastna med “skägget” i brevlådan liksom. För om det inte är för den saken skull så vet jag inte varför ansningen gjordes. Jag skulle tro att “tantpetaren” inte bryr sig ett dugg om det är en brazilian vax eller en german bush. Jag kan ju ha fel men jag tror faktiskt inte det.

Och av någon anledning är det nog enda gången man längtar efter en läkerol. Inte så mycket för andedräktens skull utan mer att faktiskt få sätta den mellan knäna. Men ack nej, ingen läkerol i sikte.

Så när man två minuter senare både blivit upplyst och inspekterad är man ganska glad att ha fötterna på marken igen. Och man förundras över vilken analytisk förmåga man har.