Visst är det något speciellt med superhjältar?
Jag vet inte varför men jag är lite fascinerad av dessa hjältar faktiskt. Det kan vara så att det är mystiken i att kunna förvandla sig till någon annan. Att kunna gömma sig bakom en mask för en stund och bli någon helt annan. Tänk att vara den som räddar världen.
Men samtidigt verkar de så ledsna. Ledsna när de dras mellan att få vara hjälten och rädda världen till den melankoliska känslan av att vara missfoster. Och den där balansgången till galenskap verkar ligga och vippa hela tiden men på något vis är det ändå alltid det goda som vinner och hjältarna får vara hjältar.
Det är kanske det jag är ute efter. Att det alltid är det goda som vinner. Att det på något vis finns hopp för oss vanligt dödliga när vi får svart på vitt att det finns de som kämpar för godheten och dessutom vinner även om de bara är fiktiva.
Eller så kan det vara så att de bara är vackert att titta på.
(Bilder från Google)
För när godheten glorifieras med män och kvinnor med fantastiska kroppar så pirrar det lite extra. Inte nog med att de är hjältar som räddar alla utan de är hjältar som är som gjorda för att förföra en uttorkad värld. Så mystiken kring dem tätnar samtidigt som den växer.
(Bilder från Google)
Sedan kan jag naturligtvis inte låta bli att fundera på att det inte enbart verkar vara superkrafter de har fått utan även superorgan. Alla superhjältar, speciellt de med kalsongerna utanpå eller de med tighta spandexdräkter, verkar fått en superbralla också. Så de har liksom fått superkrafter överallt.
Så visst är superhjältar lite fascinerande och eggande. De osar självsäkerhet i sina dräkter medan de verkar känna sig vilsna utan. Ändå är de alltid där för oss. Så vem skulle inte vilja vara den som Batman sveper sin kappa runt eller den som Wolverine drar sina vapen för att rädda.
Så superhjältar är fascinerande på många sätt. Men framförallt så är det de goda som vinner och det är det vi behöver. Hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar