När saknaden blir stor

Det gör så ont i hjärtat när barnen är ledsna.

Jag kom upp efter duschen igår kväll och Molly ropade på mig. När jag kommer in ligger hon och gråter.

-Jag saknar farfar sa hon mellan tårarna. Jag hann inte ens träffa honom ju fortsatte hon medan tårarna rann.

Jag satt mig ner och vi pratade en stund. Jag fick verkligen kämpa för att inte själv släppa fram tårarna som nästan svämmade över i mina ögon.

Jag vet inte vad det var som gjorde att hon just då började fundera över farfar och att hon just då fick sådan enorm längtan. Jag skulle tro att hon kanske plötsligt börjat inse att ingen är odödlig.

Hon är så lik mig i så många avseenden. Jag minns när jag själv formligen bröt ihop hemma på kökssoffan, ungefär i Mollys ålder, över att jag inte ville dö. Jag ville verkligen få mamma att säga till mig att jag inte skulle det men naturligtvis kunde hon inte göra det.

Hon är som jag väldigt känslig för otäcka filmer och dylikt. Mardrömmar kommer som ett brev på posten så fort det varit minsta otäckt. Och det behöver inte vara otäckt för någon annan heller för det räcker med den där lilla klumpen i magen som sakta blidas när det blir obehagligt.

Jag gick sedan ut till kära maken och berättade. Och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. När hon en stund senare ropade igen gick kära maken in.

-Pappa, när vi åker långt vill jag att vi tar bilden på farfar med oss så att han är med oss och vi inte glömmer honom.

Älskade unge.