Nasty, awful, och äckliga

Vissa saker är bara hur nasty, awful, och äckliga som helst. Saker som får kroppen att likt en hund som skakar av sig väta darra till uppifrån och ner. Saker som gör att minsta hårstrå på huvudet reser sig och likt skakningen kan man känna en våg när håren reser sig en efter en längts med hela kroppen. En otäck känsla som inte är lika lätt att skaka av sig som hundens väta.

Jag pratar om glasspinnar. Detta otäcka påhitt. Glass är underbart gott men träiga pinnar? Bara tanken på att ta den i munnen gör att håren på min kropp reser sig. Jag äter glass på pinne men jag ser till att hålla längst ut på pinnen och jag ser till att hålla fingrarna stilla så de inte råkar gnida sig mot det. Jag har dock alltid glass kvar på pinnen eftersom jag inte får av det sista utan att komma åt pinnen. Om det inte är någon glass typ päronsplitt med lite hårdare vaniljglass i. Detta gör att men med enkla medel kan bita av sidorna på det sista och kvar är två bitar som ligger på pinnen. Dessa kan man sedan snyggt, yeah right, lyfta av med tänderna samtidigt som läpparna är säkert bakåtdragna för att inte komma åt pinnen.

-Mamma, titta vad jag kan sa Lilly medan hon med lite frånvarande blick satt och tuggade på pinnen.
-Mmm, svarade jag och försökte ignorera kära makens hysteriska fnittrande i bakgrunden medans varenda hår på min kropp stod i full givakt.

Det bara är så att rått trä är hemska. Så här blir det ingen användning av hemmagjorda smörknivar när de kommer. Inte heller kommer här att finnas någon snygg, rå köksbänk. Bestick men antydan till råhet i skaftet kommer här heller aldrig att dukas med. Någon trägaffel eller träsked till grötgrytan har här en gång i tiden funnits. Den tiden när jag träffade kära maken hade han många sådana men på något konstigt vis försvann de en efter en. Borta, puff liksom.

Men annars är jag fullt normal.