Efter en timme på bänken i Grannhålans simhall och Lillys avslutning satt vi oss och tog en kopp kaffe. Sorlet runt oss var sådant där som inte min tinnitus alls uppskattar för att inte tala om sorlet tidigare inifrån simhallen. Det var kanske det som satt kvar och susade högt.
Vi satt där och småpratade innan vi skulle köra hem och det var då det hände.
I samma stund som jag hörde orden lämna min mun hörde jag hur fel det lät. Jag hade av någon anledning fått tillbaka min Grannhåledialekt. Hur kunde detta hända på en timme? Jag motade snabbt barnen till bilen. Det behövdes drastiska handlingar här och snabbt. För skräcken jag kände över att hamna i denna dialekt igen gjorde mig kall inombords.
På med bilen och ur högtalarna strömmade tyska ord. Jag försökte tralla med så gott det gick, allt för att glömma ordens form när dom lämnade min mun tidigare. Så stannade vi till på affären hemma i Hålan och då fick jag höra min vanliga dialekt när jag pratade med kassörskan. En sten föll från mitt hjärta och jag kunde pusta ut. Puh, vilken lättnad.
2 kommentarer:
*skratt* du är ju rolig du.. låter vi så hemska här?
Hmm, jag vill säga nej men... Äh, så illa är det inte riktigt men vissa oad (ord) är inte sådär smickrande ;-). Dock varierar det väldigt mycket från person till person. Det kanske är dags att skicka en puss och kram idag då :) / Nettan
Skicka en kommentar