Läs först Del 1, Del 2 och Del 3.
Pierre slog händerna för öronen och fortsatte skrika. Han försökte stänga ute varelsens röst men ju mer han försökte ju mer ekade det i hans huvud. Luften runt omkring honom kändes laddad och vibrerade. Han kände hur Anna höll om honom och känslan av hennes andedräkt mot hans kind fick honom att tro att hon försökte prata med honom. Han hörde inga andra ljud utom det som fanns i hans huvud. Han lyfte handen och pekade bort på varelsen.
Anna höll om honom. Hon försökte prata med honom men han verkade inte höra vad hon sa. “Pierre, vad är det? Vad är det som är fel”. Hon upprepade sin fras några gånger men fick ingen respons allt att han hörde henne. Hon kände hur luften verkade tätna runt dom och blev varmare. Hon trodde först att det var adrenalinet som pumpade runder i hennes kropp som gjorde henne varm men insåg att det det verkligen var luften runt dom. Pierre lyfte sin darrande hand och pekade bort i den tomma gången. Sedan exploderade världen.
Pierre pekade på varelsen som stod i gången. Hans hand darrade och han kände hur luften tätnade ännu mer runt dom. Vibrationerna gjorde honom illamående när dom pressades mot honom som vibrationerna av en pumpande bastrumma. Dom slog emot honom, hårdare och hårdare. Strimmorna som löpte på hans ben och upp på hans bål pulserade aggressivt i honom. För varje vibration trodde han att dom skulle sprängas och för varje vibration kände han hur dom sakta drog sig, millimeter för millimeter, längre upp. Han visste inte ens om han hade slutat skrika för det enda som var verkligt var varelsens mantra i hans huvud och dom starka vibrationerna som träffade honom men större och större kraft. Så särade varelsen sakta på sina tunna blå läppar. Han hörde fortfarande bara dess mantra inne i huvudet men han såg hur varelsen nu nästan hade öppnat munnen helt. Det såg ut som om den skulle skrika. Det gjorde den inte utan istället gjorde den en häftig utandning. Det var då allt exploderade.
Anna slängde sig på Pierre och försökte tvinga ner honom, liggandes, men han satt kvar där på knä och pekade i den tomma gången. Hon tog skydd bakom honom, blundandes och med händerna hårt tryckta mot öronen. Hon kände tryckvågen träffa henne och hon kände smärtan när den trängde in och ut på andra sidan. Det kändes som om varje organ i hennes kropp hade blivit omskakat och hon kräktes häftigt på det svala affärsgolvet.
Närmast varelsen började burkar och flaskor explodera. Explosionen spred sig längst med gången och varje burk- och flaskas innehåll med enorm kraft trycktes utåt. Han hörde glas som sakta krackelerade för att sedan splittras i tusen bitar som föll utåt och neråt mot golvet medans innehållet spred sig som vatten i ett sprinklersystem. Hylla efter hylla exploderade varorna. Han kände hur Anna försökte pressa ner honom mot golvet men han satt stelt kvar och pekade på varelsen som nu med bestämd kraft stängde sin mun. Tryckvågen hade nu nått fram till Pierre och slaget han fick mot magen när den träffade fick honom att vika sig dubbel medans det, för honom, sakta vibrerade genom hans kropp och ut på andra sidan. Han försökte kasta upp men inte ens en liten salivsträng lämnade hans mun. Han hörde nu ljuden i affären igen och tittade upp i den tomma gången. Bakom honom hörde han hur Anna kräktes häftigt. Det kändes som en evighet som hade passerat men allt hade gått på mindre än en minut. Han föll ihop och fångades av mörkret.
Pierre slog upp ögonen. Ett ljust sken bländade honom och han stängde snabbt ögonen igen innan han på nytt vågade öppna dom, lite sakta. Ljuset som mött honom kom från ett lysrör i taket. Han satt sig upp och det smärtade i hans mage som om någon hade givit honom ett hårt slag. Varje muskel kändes som om dom var ihopdragna och protesterade vilt när han nu ville töja ut dom igen. Han svängde benen över sängkanten och hälarna slog emot kall stål när dom blev dinglades några centimeter ovanför golvet. Sängen gav till ett litet lätt gnisslande när han nu satt och belastade helt andra delar än han gjort för en stund sedan. Han tittade sig runt och förstod genast var han befann sig.
Sakta reste han sig upp. Med rädsla av smärtan han känt i morse satt han försiktigt ner sitt ben men blev glatt överraskas när han inte kände något. Han gick mot den stängda dörren och tog i det kalla handtaget. Han drog dörren mot sig och med en lättande suck gav den efter för hans ansträngning och öppnades. Pierre gick ut i korridoren och han hade inte hunnit mer än några steg förrän han möttes av en halvspringande sköterska. “Nämen godmorgon, vad roligt att du ville vakna nu” sa den äldre kvinnan till honom med ett enormt leende. Hon var liten och satt och utstrålade en enorm värme. Hon la sin mjuka varma hand mot hans armbåge och vände honom bestämt mot rummet igen. Så satt han åter på sängen, med fötterna dinglandes några centimeter ovanför marken. “Vänta här så ska jag hämta doktorn” sa hon och gick ut från rummet.
Det dröjde inte länge innan kvinnan kom tillbaka, nu med en annan kvinna. Kvinnan var lång och väldigt smal och hade nästan korpsvart hår som var klippt i en rak page och så mörka ögon en människa kunde få. Han drog häftigt efter andan och ryggade nästan undan när hon sträckte fram sin hand. “Jag är dr Bark. Hur mår du?” frågade hon. Han nickade henne till svar och hoppades att hon tog det som ok. “Jag har följt dig sedan du kom in för några dagar sedan och vi har väntat på att du skulle vakna”. “Några dagar?” lyckade han få fram. Herregud, hur länge hade han varit borta egentligen. “Anna?” frågade han. “Var är Anna?”. “Hon mår bra och vilar upp sig. Hon har fått lite skärsår efter explosionen ni var med om men hon är omplåstrad och kommer bli bra igen”. Han nickade av lättnade. “Vi har behandlat dig för en blodförgiftning som du troligtvis har fått tidigare i veckan. Du har svarat bra på behandlingen och den är nästan borta.” Han tittade ner på sitt ben och möttes nu av synen av hans ben som det sett ut för… Han funderade en stund och visste inte hur länge sedan men innan allt konstigt började hända honom. En lättnade började sprida sig i honom. Men han hann inte mer än känna lättnade innan något annat välbekant kändes i hans kropp. Ett sakta pulserande som drog sig omkring hans hjärta. Som en hand som sakta kramade kände han pulsationerna och han var tvungen att titta ner för att se att dom inte syntes utanpå. “Jag måste hem” sa han hest. “Det kan jag inte tillåta” svarade doktorn honom. “Jag måste hem” sa han igen. “Ni kan inte hålla mig kvar här om jag inte vill” sa han och såg hur dom båda kvinnorna tittade på varandra. Och han visste att han hade rätt. Doktorn nickade. “Jag ska bara ordna några papper först” sa hon och gick ut från rummet.
När han en timme senare gick ut från sjukhuset visste han precis vad han var tvungen att göra. En del av honom ville inte och försökte övertala honom att låta bli men den del av honom som visste var den del som var starkast. Nu skulle allt få ett slut.
Fortsättning följer…………
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar