Det där med kvinnogöra och karlgöra

Jag är för jämställdhet men ibland är det faktiskt inte sådär bra som man skulle kunna tro att det är. Vissa saker skulle man helt enkelt kunna lyfta ur det där begreppet och bara ha det som det alltid varit. Vända kappan efter vinden liksom.

Bilbesiktning är en sådan grej (och rensa avlopp). Eftersom jag i en svag sekund självmant erbjöd mig att ta lilla blå och köra in och besiktiga den när jag ändå var i stan och allt var på grund av den där jämställdheten.

Jag avskyr denna sak. Ja, det är enkelt men jag vill helst inte göra det och för att tända några jämställighetseldar så är det ett karlgöra. För när jag väl har hittat stället och parkerat lilla blå på avsatt plats så går jag in i det lilla väntrummet. Kaffeautomaten pyser när farbrorn som redan är där trycker på någon knapp som ger honom lite värmande i det kalla vädret. Det luktar nytt samtidigt som den där lite sexiga verkstadsluten finns där. Inredningen går i grön utom den lilla vissnade växten som börjar anta en brunare nyans. Farbrorn sätter sig med sin kopp med rykande vätska i.

Jag passerar genom väntrummet och sticker in huvudet i hallen och ett vänligt ansikte tittar tillbaka på mig.

-Drop-in? frågar jag.

Han ber mig sätta mig och vänta så tar han mig som nästa, ja bilen alltså. När jag sitter där så börjar jag fundera på vad det är de brukar vilja veta. Registreringsnumret, fasen också. Jag vet naturligtvis vad det är men kommer inte på de där sista siffrorna. Jag lutar mig lite för att kika ut på bilen men den står naturligtvis parkerad med långsidan mot mig. Då kommer det snälla ansiktet, med kropp, in och meddelar att det är min tur. Han kommer titta på mig med en sådan där blick som meddelar att det är typiskt kvinnfolk att inte kunna sådan enkla saker som sitt reg. nummer.

-Ja, då gäller det “lilla blå” då sa han fast han sa, naturligtvis lilla blås riktiga namn, och hade redan knappat in numret eftersom han såg det från där han stod. Jag andades ut.
Jag såg lilla blå försvinna runt hörnet innan den kom körandes in i hallen. Jag såg först inte men jag hörde hur den stod och pep för att dörren var öppen och jag funderade på hur han kunde jobba i det. Gällt och otroligt enerverande det där jäkla pipandet.

Sedan rullade lilla blå fram och han hissade upp den. Nyfiken som jag är (kan hända att jag ville ha en cool bild också) gick jag ut från väntrummet och ställde mig bredvid. Han gjorde allt det där som besiktningsmännen (eller kvinnorna eftersom jag nu nämnt jämställdhet) gör. Jag stod väl mest och funderade på att jag tyckte ställningen som bilen stod på såg lite klen ut och var väl lite orolig att den skulle ge med sig medan han var under. Det gick dock bra och på en av grejerna stod där max 2,5 ton så det borde inte vara några problem med tanke på att lilla blå är just liten.

Han skrev ut sin lapp och gav mig tummen upp. Clear for takeoff eller i alla fall att rulla ett år till.

Och efter detta trevliga scenario tycker jag ändå är otroligt tråkigt även om man möter en sådan trevlig person som honom. Karlagöra, japp. Och kappan fladdrar bakom mig.