Det kan inte varit en kvinna som designat

Vem är smarthuvudet som designar bilar. Närmare bestämt en stor, mörkblå sak som kallas cittran.

Tänk er följande scenario. En kvinna som är skicklig bakom ratten, japp det finns sådana, kommer körandes. Hon svänger ur rondellen, cirkulationsplatsen för att förtydliga, och gasar naturligtvis på när det då bli tvåfiligt och hastigheten ökar till tresiffrigt. Framför henne närmar sig nu en annan cittra, detta eftersom kvinnan troligtvis kör fortare. Hon blinkar ut och lägger sig i den andra filen för att glida om framförvarande cittra. Sakta börjar cittran att gena in i kvinnans körfält.

Då kvinnan nu får ställa sig på bromsen så slår hon naturligtvis handen på tutan också. Och där har vi första designerproblemet. Kvinnan daskar handen en gång till mot mitten av ratten och det enda som hörs är ett plastigt poff och ett skramlande från nycklarna. Kvinnan är nu nästan uppe i bakänden på cittran framför.

Kvinnan kommer då på att tutan sitter fint placerad på blinkersarmens topp så med ett tryck ger bilen ifrån sig ett lätt tut samtidigt som framförvarande cittra sakta kör in i sitt eget körfält. Ungefär då inser kvinnan att hon i sin iver att få trycka på tutan både slagit på blinkers och helljus. Så nu är hennes bil väl upplyst och plötsligt vet hon inte om det var därför cittran framför flyttade sig eller om den mesiga tutningen verkligen hördes ut också.

En tuta ska sitta på ratten eftersom det är den naturliga reflexen att daska handen i när det behövs. Där kan man dessutom ha handen intryckt för att verkligen göra sig hörd. Med tutan på sidan så ser man hur det kan bli. En liten fjuttutning och en blinkande bil.

Det kan inte varit en kvinna som designat i alla fall.

Obs. Kvinnan i berättelsen har valt att vara anonym med hon börjar på N och slutar på ettan.