Min religiösa fas

På tisdagar och onsdagar brukar det bli mycket prat om han den helige när Molly varit på kören. Det är mycket tankar och funderingar om mycket då och jag får alltid frågan:
”Tror du på gud, mamma?” och hon får alltid svaret: “Nej” från mig. “Men det gör jag” svarar hon för det mesta. Pfhumf eller något liknade brukar jag tänka för mig själv. Vi får väl se om det håller i sig.

Så kom jag plötsligt att tänka på att jag själv faktiskt hade en sådan fas i min barndom. Jag hittade gamla “Mina vänner” böcker för längesedan och i dom kunde man läsa följande:
Namn: Jeanette
Ålder: 8
Tittar helst på: Nait raider ( Knight Rider)
Intressen: Gud

Det stod lite annat också som jag inte minns just nu med dessa var väl dom som slog mig. Lite paralleller där med Knight Rider och gud. Men min fas varade ett litet tag faktiskt. Det var nog mest för att jag blev vän men en tjej som verkligen var troende. Så jag var helt enkelt pingstvän ett tag. Så nu är det sagt men så var det. Vi hängde på pingstkyrkan ofta efter skolan. Bland dom lite äldre ungdomarna som spelade och sjöng. Fanns säkert en eller annan söt pojke där så helt helig var jag nog trots allt inte. Vi övade och pratade om enbart en sak, han. Jag var med och sjöng på några söndagar eller vad det nu var för dagar dom hade gudstjänst på. Jag sjöng och prisade gud och trodde verkligen på detta ett tag. När jag berättade detta för kära maken förra veckan när vi hade ett sådant samtal som brukar komma upp, skrattade han så han grät. Han hade av någon anledning lite svårt att se mig som pingstvän. Sedan visade sig att han själv höll på att bli mormon i ett svagt ögonblick. Och detta tackar jag väl min lyckliga stjärna för att han inte blev. Kanske lite med tanke på att det tog nio år innan vi gifte oss. Slår man upp mormon så står det säkert att dom inte har någon sex innan äktenskapet, därav min förfäran. Ni kan ju tänka hur många pallar batterier det hade gått åt då.

Min fas slutade ganska tvärt när jag och tjejen inte var vänner längre. Det var väl tur det får jag nog säga för jag ha svårt att se mig själv som minsta religiös. Kan kanske vara för att jag gillar att synda alldeles för mycket och det finns alldeles för många härliga sådana också.

Och det var väl detta jag insåg förra veckan när Molly började prata om allt det där dom pratar om på kören. Att dessa faser kommer och går och det mest troliga är väl att den kommer att gå även för henne. För verken jag eller kära maken tror. Inte på någon gud, Aliens, tomtar eller troll. Så så lär det nog bli för henne också.