Varde ljus, Den galopperade detektiven och De två monstren

Jag köpte några gravljus med mig idag. Jag tänkte att eftersom vi skulle upp till kyrkan till Mollys avslutning så kunde jag passa på att tända ett ljus hos svärfar.

Det uppkom dock ett problem när jag stod där uppe. Det är liksom lite lättare att tända något om man har eld. Detta är inget jag springer runt med vare sig i form av tändstickor eller tändare och den glödande grästuva hade jag glömt hemma.

Jag försökte med lite passande “varde ljus” men inte var det det inte. Så det blev inget ljus.

Men Mollys sång gick bra. Stolt som bara en mamma kan vara och jag kände mig sådär tramsig, som vanligt, när tårarna började göra min blick dimmig. De tårars fasen för det mesta fast idag klarade jag mig från översvämningen.

Ja, så var det bara att köra till stan igen för att byta Mollys så läckra klänning som jag hittade igår. Hon blev inte allt för glad när hon insåg att hon inte kunde ha ny klänning till avslutningen idag. Kan väl säga att vi hade lite tur när vi kom in för det fanns bara två klänningar kvar och det var minsann i den storleken vi skulle ha. Kära maken blir säkert inte lika glad eftersom jag tror han hoppats på att den inte skulle finns: Men den ser ju ut som Jim Carrey i Den galopperande detektiven viskade han till mig. Jag blängde lite på honom, sådär som bara en fru kan göra på en kär make för att tala om att det där talar du inte om för din avkomma. Han förstod med en gång: Men hon gillar ju den så, ja då får det väl bli så suckade han.

Jag hade kanske väntat mig att vi skulle in och byta den och ta en mysig fika. Men se det gick inte för sig. Vi skulle kolla den ena affären efter den andra. De har nog pillat på minst 200 halsband, klämmor och diadem. Så efter att vi varit på alla dessa pryl, tofs och krimskrams-affärerna så frågade jag om de var nöjda. Nopp, de skulle inspektera några affärer till.

Herregud, har jag skapa två monster eller något? Det var ju till och med så jag gick där och suckade och visade mitt missnöje över att vi inte var färdiga medan de lugnt visade att det var vi minsann inte förrän de meddelade det. Hoppsan.

Men till slut så var de nöjda och vi kom hem till Hålan.