Jag efterlyste lite hajk och jag fick vad jag tålde

Jag efterlyste lite hajk och jag fick vad jag tålde kan man væl lugnt sæga.

Så vi børjade høgt och vandrade neråt. Mina væltrimmade lår børjade redan efter strapatsen neråt gøra sig darrande påminda men vi hajkade vidare.

Så kom vi ner till den førsta bryggan och vi passade på att bevattna våra torra halsar innan vi begav oss vidare. Jag kænde mig væl till mods øver hajken so far men ack vad jag skulle få æta upp det. In i skogen vi gick och ut på klipporna vi kom. Så med en otrolig smidighet tog jag mig från klippa till klippa. Det kan hænda att jag har uppfunnit en helt egen stil vad gæller bestigning av klippor med fram kom jag. Bitvis med gråten i halsen då jag kunde se mig sjælv halka och kænde hur min arm gick av. Men inga benbrott har jag att førmedla.

Så utmed dessa klippor har vi tagit oss fram. Jag har till och med klættrat på en stegliknande trappa. Inte så mycket før att jag ville utan snarer før att vi inte skulle behøva vænda och gøra hela klippbestigningen igen.

Den lilla vita boden i bakgrunden ær den førsta bryggan vi kom till. Jag kan væl sæga att jag kænde mig vældigt stolt att jag faktiskt hade tagit mig genom detta helskinnad. Syster lugnade mig nu att det bara var en vanlig væg uppfør sedan var det bara att vandra hemåt. Vad hon då undanhøll var att denna vanliga væg uppfør var verkligen uppfør. Det var så mycket uppfør och brant att jag inte ens kan komma på något att jæmføra med. Så efter en bit søg det ordentligt i vaderna och jag flåsade som jag vet inte vad. Det dær backen tog liksom aldrig slut och den var lika brant hela vægen. Men nær jag trodde att min sista stund var næra så såg jag ljusningen. Ja, sedan var det bara en halvtimme kvar att vandra længst med landsvægen. Så efter 3 timmars hajk ær jag i alla fall ganksa mør. Jag undra om jag kommer ur sængen i mogon nær vi ska attackera Holmenkollen. Hoppas tricken går enda upp.