Äntligen kom jag hem. Jag ville utbrista ett glatt hejarop när vi kom över gränsen till mitt land:
Hallau Skåne
När man sitter där på bussen så känns det som om resan aldrig tar slut. Man åker mil efter mil och rumpan somnar mer och mer. Landskapet svischar förbi och förändras från berg med tunnlar i till öppna landskap. Motorvägen känns oändlig där den ligger framför en. Men så plötsligt är man ändå framme och kan stiga av den där bussen som varit ens kompanjon i så många timmar.
Muskler och leder protesterar lite när man sakta reser sig. Föregående dagars strapatser gör sig påmind när vader är på gränsen till att krampa. Men det är skönt att få andas annat även om det nu bara var bussgarage.
Jag tror dock inte det är många som kan skryta med att de blivit körda av sångaren i Midnight oil.
Dock hade han lagt från sig sitt “Hello mate” och lagt till med en väldigt göteborgsk dialekt med ändå.
Det är skönt att vara hemma igen. Hur mysigt vi än har haft det så är det inget som slår tjejerna uppsprickande ansikten när de såg mig. Värme i mammabröstet. För at inte tala om känslan att bli omfamnad om sin älskade. Värmen och andetagen. Värmer i fruganhjärtat. Sömnen omfamnade mig när jag la huvudet på kudden igår och den har hållit mig i ett hårt grepp i natt. Det är verkligen som de säger:
Borta bra men hemma bäst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar