Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.