Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig?

Vet ni hur hårt ett hjärta kan slå? Jag kan meddela att det kan slå i en takt som känns helt omöjlig att ett hjärta ska klara av.

Förra helgen hade vi den eminenta möjligheten att tälta då vi var iväg på Äskebergafestivalen. Det här med att tälta har jag nog inte gjort sedan jag var 12 år eller något liknande och blev upphånglad av en av bröderna. Vi hade någon konstig dragning till varandra för vi var aldrig tillsammans, som att fråga chansen ni vet, utan vi bara var hk, hångelkompisar. Skulle vi vänner ha en mysig kväll, eller bara en helt vanlig kväll fungerade också, så nog fasen hamnade vi där i en hångelorgie, han och jag. Vid de många tillfällena slog förstås hjärtat lite extra. Lite extra av mysigheten.

Men av mysighet var det inte förra helgen. Nerkrupen i en sovsäck, som kära maken envist menade skulle klara –15 grader, höll jag på att frysa ihjäl vid ca 5 plusgrader. Troligtvis hade jag frusit ihjäl om det gått ner till minusgrader, helt allvarligt. För där låg jag med underställ vantar och en filt och skakade så mycket att bara skakningarna borde alstrat så pass mycket energi att jag skulle blivit varm. Men nopp ingen värme kom.

Så när jag låg där och det började ljusna ute och jag fortfarande inte hade somnat så var det liksom dags att uppsöka huset. Så jag pinnade bort till utedasset, och jag var mycket nöjd över att jag faktiskt klarade av att uppsöka det både kvällen innan och nu på morgonen, och det är tur att det är stor plats att sitta på för annars hade jag skakat utanför. För jag där satt jag och frös så jag hoppade.

Sedan gick jag tillbaka mot tältet och det var då det hände.

I ögonvrån såg jag en skugga. Ett litet lätt frustande hördes och jag vände på huvudet. Halvblind, med glasögon som snyggt låg kvar i den lilla fina fickan i tältet, såg jag ett stort jäkla vildsvin. Den stod där i gläntan och den frustade.

Mina ben började trumma framåt och hjärtat var bokstavligt i halsgropen på mig. Jag slängde mig in i tältet med ett panikslaget pipande när jag med fumliga fingrar drog igen tältet.

Kära maken tittade på mig med förskräckt min. Vildsvin, vildsvin var vad jag lyckades få ur mig.

Jag ålade mig ner i sovsäcken, som om den skulle vara något vadderat skydd mot en vildsvinsattack. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade ner sig när jag låg och lyssnade efter den ankommande attacken. Inget hände.

Jag hade dock fått upp värmen så pass mycket nu att jag lyckade somna i två timmar innan jag vaknade av en fnissande kär maken. Fnissande övergick i raketfart till ett hulkande skrattande.

“Vildsvin gumman. Allvarligt. Där står en grävskopa”

Han hävdar bestämt att det måste varit grävskopan jag såg. Jag vet att jag så det där jag såg bredvid grävskopan. Och det lät. Och vad jag vet så låter inte grävskopor om det då inte sitter på en maskin och gräver i backen. Då hade jag gått med på att den låter. Denna skopa låg i sin ensamhet och någon maskin fanns inte att skåda i närheten.

Jag började naturligtvis tvivla på mig själv. Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig? Jag hade ju faktiskt under nattens frysattacker både hört vargar, funderat på att ställa ut chipspåsen så inte björnarna hittade dit och inväntat spindelinvasion. Men den där grävskopan såg jag vid sidan om faktiskt. Så det så.

Men det där med tältade är inte riktigt min grej. Jag får säkert ge det en chans till, minst, eftersom tjejerna vill ut och tälta. Men jag tänker då inte göra det när det är 5 grader varmt ute. Om jag inte får dra med duntäcke samt hela arsenalen med filtar vi har hemma. Då kanske.

Men festivalen var helt otroligt rolig. Ser fram emot nästa års upplaga. Och då får jag kanske ta spikklubban med mig för säkerhetskull liksom.