Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.
Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.
Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.
Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.
Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.
Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.
Blad 9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar