Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.
Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.
Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.
Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?
Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.
Blad 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar