Något rätt gör man ju tydligen ändå

Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.

Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.

Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.

Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.

Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.

Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.

Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.