Att njuta av det lilla

Jag går.

Den stenbeklädda gången knastrar under mina fötter. Fåglarna har börjat tävla om vilken som först kan hälsa våren välkommen. De kvittrar och kvittrar och deras prat fyller mig.

Jag går.

Jag möter en kvinna med en  hund. Hon pratar tyst i sin telefon som om hon inte vill störa fåglarnas välkomstsång. Hon tittar upp och nickar åt mig.

Jag går.

Jag drar in den regntunga luften. Jag tar ett djupt andetag och sluter för en sekund mina ögon. Det luktar jord och gamla löv. Löv som sakta kommer att förmultna för att ge liv åt det som komma skall.

Jag går.

Jag möter en man med raska steg. Han har en reflexväst på sig. I öronen har han hörlurar. Kanske lyssnar han på någon spännande ljudbok. Han missar fåglarna. Han tittar på mig, ler och säger hej. Lite sådär försiktigt som man gör när man har hörlurar av rädsla för att skrika ut sitt hej.

Jag går.

Jag hör ett sakta brus i fjärran. Sakta börjar vinden hoppa från trädkrona till trädkrona och till slut träffar den mig. Mitt hår blåser åt sidan och en kall hand smeker min nacke. Jag drar jackan tätare kring mig.

Jag går.

En löpare susar förbi mig. Hans rödbeklädda fötter tar honom snabbt framåt och snart ser jag honom inte längre när han försvinner bortom  kröken. Jag undrar om han kommer att löpa om mig igen.

Jag går.

Ett tåg rusar snabbt förbi borta i fjärran. Ett tåg fullt med människor som antingen är på väg till eller på väg bort från något. Kanske sitter en pappa och längtar efter att få komma hem och krama sina barn som han inte träffat på hela dagen. Kanske sitter där en chef på väg till ett viktigt möte.

Jag går.

Från en kulle kommer en ung kvinna och man gåendes från. Kanske är de ett nyförälskat kärlekspar som var tvungna att stjäla en stund tillsammans eller så har de kanske bara tittat på utsikten.

Jag går.

En bäck porlar när mängden vatten tungt pressar på. Det skummar vitt över det gula vattnet. Det luktar lite lätt av järn.

Jag går.

Jag möter fyra äldre herrar. De hälsar glatt och fortsätter sitt viktiga samtal i samma stund som jag är förbi. De skrattar och pratar när de med raska steg försvinner bakom mig.

Jag går.

Den regntunga luften nyper mig i kinderna. En ilning av vällust går från min nacke och följer min ryggrad. Tänk vilken tur jag har som har möjlighet att njuta av det som finns runt mig. Att jag kan värdesätta de små sakerna. Att jag idag bestämde mig för att verkligen se och höra vad som händer under min lilla promenad runt sjön. Det finns troligtvis mer.

Jag går.