Kära maken ligger och tittar på Smala Sussie, med text.
Jag förstår honom faktiskt för den där dialekten är fasen inte lätt att förstå för oss finspråkiga skåningar.
Det är ganska roligt detta med dialekter. Hur vi ständigt klagar på varandras dialekter och anser att vår är den finaste. Och det är den ju med.
Skånskan är vacker vad än 08:orna säger. Det som är lite intressant med det som kallas rikssvenskan är att de pratar lika illa som de tycker att vi pratar här nere i södern.
Det jag mest syftar på, i detta fall för jag lovar att det finns fler, är väl att de pratar faktiskt inte heller som ord skrivs. Det är ju det argumentet som vi skåningar många gånger få, att vi inte pratar som ord ska sägas.
Äppel eller äpple? För mig heter det givetvis äppel. Det är ofta det är ändelser som vi skiftar om på så att det låter finare.
Hyvlen eller hyveln? Reglen eller regeln? Ja ni förstår. Vårt sätt är mycket lättare att prata på.
Jag kan också reta mig lite på när de på barnprogram ska ha morgongumpa. Sedan när heter det gumpa? Det heter faktiskt gympa med ett tydligt y. Skärpning där alltså med tanke på att det är barn som tittar och hör.
Men den här diskussionen om dialekter kan fortgå i evigheter och lär också göra det. Vi tycker olika dialekter är charmigare än andra och att vissa är riktigt hemska. Och det är väl lite av charmen med dialekterna också. Att de finns även om vissa skaver i öronen. Så jag förespråkar att vi fortsätter med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar