Har suttit och försökt komma igång att plugga idag men kommer ingenstans med något tycker jag. En liten sådan där låg dag som kommer ibland då inget blir gjort hur mycket man än har piskan på ryggen. Satt och surfade rundor lite och sökte efter eventuella LIA-platser att söka. Hamnade naturligtvis på Familjeliv och en av topptrådarna idag var:
Hjälp!! min son är homosexuell..
Sådan gör mig så illa berörd. Att som förälder skrika ut hjälp över ens barns sexuellt läggning gör ont i mig. Att som förälder, 2011, tror att psykologkontakt ska “bota”. Vad är det som gör att folk är så rädda för olika sexuella läggningar? Det är så att personen som kommer ut är fortfarande samma person efteråt. En person med förmåga att älska och bli älskad. Det finns inget som skiljer denna kärlek från annan kärlek. Kärlek är kärlek oavsett kön, punkt. Så att som förälder ge kalla handen när ett barn varit otroligt modig och berättat om sin sexuella läggning finns inte ens i min värld. Att först bygga upp och våga ta steget att tala om och sedan bara få förakt tillbaka. Är det ingen annan än jag som känner hur ont detta måste gör? Att dom som stått en närmast hela livet plötsligt inte vill veta av en och skäms över en enbart för ens sexuella läggning. Jag kan tänka mig att homosexuella fortfarande får möte mycket förakt ute och då behöver dom det stödet dom kan få hemma. Förakt från inskränkta människor som inte kan släppa sin egen lilla värld och som med skygglappar tar sig fram. Blunda så försvinner det. Usch, vad jag blir arg och ledsen på sådant.
Stötta era barn när dom behöver det, oavsett vad anledningen är. Dom behöver lika mycket ditt stöd när dom gör ett prov, vinner en tävling eller kommer ut. Kramen och dina ord är lika viktig vid alla tillfällen och det är det som kommer att minnas. Jag hade i alla fall inte velat stöta bort mitt barn bara för dennes sexuella läggning. Det är fortfarande samma Johan, Henrik eller Linda eller vilket namn dom har, som dom var innan. Varför kan inte vissa se det?
2 kommentarer:
Mycket kloka ord Nettan!
Ibland låter det som att människor hellre vill se sina barn bli kriminella än homosexuella. Helt galet! :-O
Visst är det galet. Den jämförelsen har jag inte tänkt på innan men den stämmer ju. Nej man ska vara rädd om sina barn oavsett vem dom kommer att älska en gång i framtiden. /Nettan
Skicka en kommentar