Har jag varit stygg så det är någon bad karma?

Jo men ni vet den där känslan av förvirring när man kommer innanför dörren till ett helt tomt hus. Ingen kära maken, inga barn eller kompisar till barnen. Ett helt tomt och tyst hus. Vad gör man?

Så vad passar då inte bättre än att få lägga sig ner en stund. Att få sluta ögonen och bara sväva bort. Jag kräver inte någon längre stund men en timme var mitt mål.

Det är bara att inse att vissa mål inte går att uppfylla. För när man ligger där och precis är på väg att omfamnas av sömndiset så ringer telefonen. Lite lack blir man när man tittar på displayen och inser att det är någon jäkla försäljare. Så det är bara att bre ut det vackra hårsvallet över den sköna kudden igen och sluta de blå, för ännu finns det hopp. Det tyckte inte de där försäljarna eftersom de ringde en stund senare igen.

Nu började jag bli riktigt lack och tryckte av igen. Fan ta dem om de ringer igen. Telefonen kan vara tyst i dagar och tro sjutton att den ska börja låta vid det tillfället man är helt själv vilket händer typ aldrig.

Telefonen var tyst och den där dåsigheten började återkomma till min kropp. Ja i alla fall tills att doggen börjar klia sig. Han är inte så smidig längre den där doggen så jag kan väl säga att det låter om honom när han febrilt arbetar sin tass mot örat och daskar i golvet med klorna vartannat kli-tag. Bank, bank, bank, fnatt, fnatt, fnatt.

Och de blåa är öppna igen och ett morrande ljud lämnar strupen, nästan lite Linda Blair-varning där, när jag ryter till stackars doggen att genast sluta med det han håller på med. Var inte så ego, matte vill vila.

Så envis som jag är, vila är dyrbart att få göra, sluter jag dem igen. Då kommer något annat blått in i bilden. Eller snarare så börjar det där blå att väsnas.

Utanför började den där jäkla glassbilen plinga på sin jäkla melodi “Vi lurar små barn, vi lurar små barn på deras veckopeng” som  den lilla telningen sjunger. Jag muttrar nu den där låten istället och tänker att den lurar minsann de vuxna på en dyrbar egenstund också. För inte är det bara så att den låter en gång. Nejdå, den rör ju på sig i kvarteret också och varje gång den stannar så plingar den. Minst tre gånger gav jag den innan jag insåg att det är lönlöst.

Så när tassarna åter är i backen känner jag mig inte ett dugg piggare än jag gjorde 44 minuter tidigare. Jag känner mig bara lite bitter. För vad är oddsen att allt ska låta precis under den lilla stund jag hade? Har jag varit stygg så det är någon bad karma? Inte en aning.

Men jag gjorde ett helhjärtat försök i alla fall och undrar när en sådan stund, tyst utan yttre påverkan, kommer att komma igen och en vällust av längtan ilar längst ryggraden.