Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna. Så pass smart så jag vet vad som är smart att genomgå.

Så när den då blivande 7-åringen, som nu är 7-åringen, meddelade att hon gärna ville ha ett övernattningsparty som kalas så sa jag naturligtvis ja. Smart som jag är så visste jag vilket hennes tjejgäng är och hur de är. Nema problemas tänkte jag. Inte mer än att vi kommer att lösa det enkelt.

Ja sen kom de då, fyra stycken förväntansfulla tjejer. De lekte och stojade. De åt tacos i storarummet som de vuxna gör när de bjuder hem folk. De fnittrade och skrattade när de spred majs och riven ost omkring sig och av någon konstig anledning var jag helt lugn hela tiden. Inget manande över att de faktiskt inte fick sprida majsen sådär.

De åt chips, ostbågar, godis och drack vanlig läsk när det satt uppkrupna i soffan framför den hyrda Barbie-filmen.

Dit hade jag inga som helst problem att tackla. Sedan blev det svårare.

Läggdags. Förberedelserna var inga som helst problem när de stod och fnittrade och borstade sina tänder. De kröp ner under sina täcken på madrasserna och vi sa godnatt.

Sedan var det fem olika viljor som satte in. En ville ha släckt, en annan ville ha tänt, en tredje ville ha tänt jättemycket, en fjärde ville prata och en femte ville ha tyst.

Som förälder har man genom årens lopp lärt sig medlingens härliga konst. Man har ibland funderat på att söka som medlare hos någon myndighet som sköter medling. Så pass bra medlare är man emellanåt faktiskt. Jajamensan.

Medlingskunskaperna kom till användning och på något vis så blev det lite tänt och tyst, nästan tyst i alla fall. Så kommer då det där krypandes. När man som 7-åring för första gången ska sova hos en kompis. Att vara borta från mamma och pappa och inte ha dem att få tröst av om det behövs. Att bara ha en annans mamma och pappa där. Det ser annorlunda ut, det luktar annorlunda och sovplatsen känns annorlunda.

Jag satt inne hos dem och läste sagor och jag spelade lugn musik. De två första klockade ganska snabbt med det var värre för de andra tre, därav födelsedagsbarnet. När jag själv satt där och ögonen blev tyngre och tyngre av vaggvisorna som jag spelade för tjejerna så tyckte jag det var lika bra att hämta min egen kudde. Alla tjejerna låg huller om buller på madrasserna så det vara bara för mig att invadera den lilla telningens säng.

Två till klockade och så var det bara en stackare kvar som hade det jobbigt. Tårarna rann med jämna mellanrum och jag tröstade. Tycket så synd om henne så jag ville ringa efter hennes mamma men det fick jag inte för hon ville verkligen sova borta. Och till slut lyckades även hon somna.

Tre timmar senare, 02,23, petade hon på mig. Klarvaken och ledsen igen. Vi flyttade över i en varsin soffa men hon fortsatte att vara ledsen. Och till slut sa hon det själv. Hon ville ha sin mamma och ville hem. Då hade hon kämpat på länge och varit modig men så gick det inte längre. 15 minuter senare vinkade vi hejdå när mamman kom och hämtade henne, 03,40.

Ja sedan la jag mig i min egen säng och hade själv svårt att somna igen. 5,45 vaknade tjejerna. Det gjorde inte jag fullt ut utan lyckades slumra en liten stund till. Jag är ganska glad att jag glömt vad vaknätter gör med en.

När de sedan strax innan 9 ville gå ut på lekplatsen så sa jag varsågoda. Idag tänker jag inte på grannarna. Det gör jag resten av dagarna på året men inte idag. De behövde få komma ut.

Nu har lugnet lagt sig här. Alla är hämtade och åter i sina hems trygga vrår. Alla verkade mycket nöjda över tillställningen.

Idag ska jag ta min hålögda nuna och spendera några timmars sovande på soffan. För det är jag värld. Supermorsa som man känner sig som. Not… Och den där intelligenta och smarta kvinnan som jag anser mig vara har fått sig en liten törn. Men vad gör man inte för sina telningar.