Jag är så jäkla het

Det är fan i mig hett nu. Så hett att man svettas bara av att röra sig. Efter att ha dragit snabeldraken på den lilla telningens rum igår så droppade det av mig. Så det är fan i mig riktigt jäkla hett ute.

Det är så hett ute att man inte kan vara ute och springa på förmiddagen som man brukar. För på förmiddagen har det redan hunnit bli en si sådär 25-26 heta grader ute. Jag borde väl gå upp tidigt för att få ut och springa men det är ju det där med att vara morgontrött samtidigt som man kommit in på sista semesterveckan. Mjölka ur det sista ur de härliga sovmornarna.

Kvällstid är det fortfarande hett ute. Men eftersom det är ännu hetare mitt på dagen känns det underbart när det svalkar av till 25-26 heta grader. Då känns det helt ok att ge sig ut på en runda. Då har man laddat hela dagen med mängder av vätska. Så mycket vätska att man får springa på toa stup i kvarten ungefär. Men då går det liksom bra.

Det gick så bra att jag häromkvällen gjorde nästan min andra mil. Jag provade en ny runda som bara vara asfalt och den var så lättsprungen. Jag sprang och sprang och på något vis kände jag mig nästan som Forest Gump. Det bara malde på liksom. Jag kände mig inte alls så totalt slut som jag gjorde efter den första milen. Vet inte om det var för att jag inte kände pressen att verkligen klara det för att kunna säga att jag klarat den där magiska milen. Men jag tror helt enkelt att det var vägen som gjorde det. Det är så lätt att springa på asfalt. Jag har alltid fått för mig att det ska vara svårt med asfalt och att det ska vara smärtsamt för kroppen att springa asfalt. Sliter kanske mer i längden. Men vad vet jag, jag är ju bara supernovis i löparspåret.

Så med detta passet i ryggen kände jag mig peppad som tusan, trots hettan som bara fortsätter och fortsätter, att ge mig på ett litet backintervallpass. Ska man förbättra sig så måste dessa pass också göras. Så jag begav mig ut med glatt humör. Humöret sänktes ganska fort denna kväll kan jag meddela. Jag kör backe x5, x4, x3, x2, x1 med en runda runt den lilla udden mellan varje x. Men se det gick inte som jag tänkt mig alls. Jag fick ge upp efter x3 då jag var helt slut och var färdig att kräkas. Jag menar kräkas på riktigt alltså. Inte någon torr ulkning utan en jäkla Linda Blair-spya var på väg. Så jag gav upp. Vimmelkantig tog jag mig hem och parkerade mig på altanen med vatten och en kvarg. Intervall är apjobbigt i vanliga fall så med tanke på denna hetta så var det troligtvis det som gjorde det. För jag är fasen ingen quitter. Inte nu längre. No, no.

Så nu laddar jag för långrunda imorgon istället. Jag har funderat ut en runda som nog är lite att bita i. Nu håller alla tummarna förstås att jag klarar den för jag tror den är riktigt lång.

Men nu är det så att jag faktiskt har bestämt mig för att anmäla mig till mitt första lopp (heter det lopp?) Den 7 september går Miniton i grannhålan. En liten runda på 12,4 km och jag ska fasen göra det. Men det är inte själva loppet som skrämmer mig utan att där kommer att 1. vara andra löpare (surprise liksom) och 2. en massa folk som kommer att titta på när vi asar oss fram. Men hinder är väl till för att ta sig över så nu jäklar är det dags att hiva sig över detta. Jag ska springa ett lopp. Jag ska ignorera allt runt mig. Jag ska bara utmana mig själv mot mig själv. Punkt slut.

Så nu har min löpning ett mål. Ett mål för att jag tillåter det och önskar det. Heja mig.