Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan.