Hör du ekot? Ekot av tiden som gått

Hör du ekot? Ekot av tiden som gått. Det rusar liksom fram och kvar är jag och funderar på vad det var som hände.

Jag tror inte kroppen riktigt hänger med. Det kan vara så att den försöker att luras lite, typ få en sista chans. För där nere i äggledarna har de gamla tanterna vaknat till liv. Likt små marackas försöker de skramla liv i känslor jag inte vill ha. De ligger där och försöker pocka på att de minsann vill ha en sista chans, att de liksom är värda det.

Hjärnan försöker ignorera denna lockelse som plötsligt kommit. Lockelsen av att kanske ge det en chans till och utöka barnaskaran. Men i samma stund som tanken tänks så slår jag den ifrån mig. För nej tack, det räcker bra med de två underverk jag har. Hur mycket det än dansas hulahula till ljudet av marackasen i mina nedre regioner.

För det är bara ljudet av ekot av tiden. Och kanske lite rädslan att faktiskt bli så pass gammal att det som definierar en lite som kvinna, att föda barn, plötsligt kommer att försvinna. Så jag försöker hålla tanterna i styr, tillräckligt mycket så de liksom stannar precis där de är, och ignorerar deras lockelse. För ljudet av framtiden avspeglar inte ekot av nya barnfötter. Inte våra i alla fall.

Är du känd får du ta det?

Jag läste idag en sak på nätet som gjorde mig så illa berörd. Många gånger kan jag läsa dumheter men bläddrar liksom vidare men detta berörde mig så djup och jag fick en klump i magen.

Några kommentarer om en känd person på ett mycket nedlåtande sätt fick mig att känna såhär. Det är så otäckt att bara för att man är känd så är det ok att mobba personen? Vad är det som gör att man känner att kändisar får stå ut med andras glåpord bara för att de är kända? Jag har svårt att tro att man skulle uttrycka sig på samma sätt mot en icke känd person efter det anser som ren och skär mobbning. Men mot kända är det ok? Jag förstår inte detta.

Vi lär våra barn att vi ska acceptera varandras olikheter och ändå är det precis detta som kommenteras och hånas. Vi lär vår barn att inte mobba, verken i riktiga livet eller på nätet och ändå är det precis detta jag läser.

Hur kan vi lära våra barn hur de ska bete sig om vi inte själva kan vara goda förebilder? Nu vill jag tro att denna händelse faktiskt var att man inte tänkte på vad man faktiskt gjorde. Men jag har inte kunnat släppa det under dagen eftersom det väckte en sådan känslostorm i mig eftersom jag vet hur glåpord känns att bli träffad av.

Att man inte tycker om allt och alla är en fullt naturlig känsla men det är inte ok att smäda för det.

Vi behöver alla lite till mans få en påminnelse hur vi beter oss på nätet mot andra. För jag skulle bli mycket ledsen om jag läst nedlåtande saker som andra skrivit om mig. Jag tror säkert du också skulle bli det.

Så råkar man titta ner och inser, hjälp

Man kan inse det där med att tiderna förändras vid de mest konstiga ställen.

Som när man ligger där och njuter i bastun. Värmen som omhuldar en, det dova ljuset och stillheten. Ren och skär njutning helt enkelt.

Men så råkar man titta ner och då inser man att det som nu sticker ut från bröstkorgen är just bara bröstkorgen ty tuttarna har liksom emigrerat till armhålorna. Hjälp. Man har liksom förträngt detta pågående händelsen då man inte riktigt vill erkänna gravitationens kraft på den ständiga 29-åriga kroppen. Evolutionen har sin gilla gång och utvecklar oss?

Vissa säger att det är charmigt att åldras men jag vet inte om jag kan hålla med. Fast å andra sidan har jag aldrig gillat min kropp oavsett vilket position tuttarna har haft.

Men vad fasen, det är så det är. Kan undra vad som emigrerar nästa gång.

Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

Otäcka väsanden, viskanden och bankanden

Ibland förändras folk utan att man vill det.

De otäcka ljuden som hörs från tv-rummet när man gått och lagt sig. Väsanden, viskande och bankande som kommer och går i vågor. Ett avlägset sorl som man bara vill få tyst på.

Så ligger man där och försöker ignorera allt som händer där ute. Om jag inte låtsas om det så finns det inte. Man önskar så att det var sant men väsandet, viskande och bankandet fortsätter.

Det är fasen inte lätt att råka vara en fotbollssupporterfru. När fotbollssupportern hamnar framför tv med röda spelare som knatar rundor då funderar man på om man ska uppsöka någon Exorcist. För det låter verkligen som om något behöver drivas ut. Soff-tränare låter lite när den försöker att inte låta.

Men så slutar matchen och allt återgår till normalt. I alla fall om man är en klok fotbollssupporterfru och inte påpekar hur det ibland inte går så bra. Men ibland är det liksom bara ett måste. "Ja du kära make, det gick ju inte så bra för dina röda igår".

Trots allt så är det ju bara ett spel. Ja, det är ord han verkligen älskar.

Märkliga fenomen

Vissa fenomen är så märkliga.

Att kura ner sig i soffan och dra filten över sig är ett säkert tecken på att man bara kommer att se halva det programmet man hade tänkt se hela. För hur spännande eller hur många explosioner det är så kan man räkna med att frugan klockar. Det har liksom bara blivit så.

Går man sedan in och lägger sig i sängen så kan man inte sova för att ljudet är på på tv, inte ens speciellt högt. Men hallå, för en stund sedan kunde man sova även om Kim Basinger blir räddad av Batman och konstant skriker, och där ligger man och vänder och vrider på sig och muttrar. Varför liksom? 

Kan sedan berättar att om någon, läs kära maken, mumsar chilinötter så skulle man lika gärna befinna sig i ett stenbrott där någon knäpper nötter. Kan garantera att ekot är detsamma. Det låter mycket. Väldigt mycket.

Men nu ska jag kura upp mig i soffan, under filten. Så godnatt då.

Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.

Ibland går det snett

Jomen så att jag har fortfarande min rygg som bråkar med mig.

Eftersom bäckenet är roterat gör det att jag är lite sned eftersom jag blir lite kortare på höger sida. Detta fenom upptäckte den lilla telningen när vi gick in i duschen för en stund sedan.

Jo mamma nu ser jag det. Det är ju där man kan köra in handen sa hon och pekade på den fina valken som nu bildats på min rygg på grund av min snedhet. Den har liksom vuxit fram nu senaste veckan men jag har försökt att ignorera den. Jag är inte sned, jag är inte sned, jag är så jäkla sned.

Ja tack för den fina beskrivning typ. Det värmer verkligen. Not. Den där brutalt ärligheten är det snart dags att diskutera hur man lindar in i lite mer nertonade uttalade.

Ja sedan var det ett väldigt fnissande på henne när jag stod där och kastade lasso med trosorna för att få dem på mig. Tur hon kan vara lättroad.

Några nyanser av grå

Tant, 40 minus, vardaglig lite grå och vanlig som smälter in i omgivningen utan att sticka ut.

Då förväntas man tydligen vara sådan också. Jag råkade idag använda ordet "fittigt" och det gav stora ögon hos omgivningen. Det var helt oväntat att sådana ord kom min mun. Det är nästan som om man väntas vara frigid eller något för att man är grå och trist. Men oj vad det kan inte bli mer fel än så för tar man motsatsen till frigid skulle det mycket väl kunna stavas frugans namn.

Likaså verkas det förväntas att man ska lyssna på mesmusik. Att meddela att man gillar lite hårdare musik får vissa att lyfta på ögonbrynen. Måste man bära nitar, tatueringar och skinnpaj för att vara rockbrud? Alltså jag tycker ju inte det men jag verkar vara lite jävig i detta.

Det är faktiskt lite trist att man blir satt i ett supertrist fack bara för att man råkar vara grå. Jag vill faktiskt inte vara grå men den delen är inte så mycket att göra åt. Men jag är jag och tydligen förvånar jag folk över att jag inte är jag som andra tror. Grå, trist och vardaglig. Så typiskt.

Förödmjukad

Jag känner mig totalt förödmjukad.

Jag har då grymt ont i ryggen nu och dessa två senaste dagarna har varit riktigt blä. Idag var så illa att jag varit iväg hos massör. Bäckenet helt jäkla snett vilket lett till att höger sida var kortare. Uttryckt, utdragen och tejpad och det kändes lite bättre.

Beordrad rörelse så jag fick snällt köra hem, igen, och ut och traska. Kändes rätt hyfsat. Det gör det inte nu kan jag säga. Det är som om någon kör glödheta knivar i ryggen på mig emellanåt. Kör dem i ryggen och vrider om, om och om igen.

Så pass mycket att jag vid tre tillfällen fulbölat för att det gör så ont. Hulkande med snoret rinnande. Och som om inte det är förödmjukande nog så har kära maken fått hjälpa mig med byxor och strumpor när jag skulle ut. Hjälplös och bölande, finns inget värre.

Jag vill till jobbet imorgon men just nu hade jag nog inte ens kommit in i bilen. Jag blir så trött på sådant här. Nu ska jag väl snart försöka resa mig igen, troligtvis mer bölandes, och försöker ta mig ner i källaren utan att tumla ner för trappen och duscha. TENS:en är på laddning så jag får väl koppla upp mig sedan. Troligtvis mer bölandes. Sedan har jag fasen bölat vad jag ska på väldigt länge.

Så ja, jag känner mig förödmjukad.

Att fånga en åhörares intresse

Vissa samtal leder någonstans och andra gör det inte om man säger så.

Den lilla telningen sitter med sin platta och har faderns hörlurar på sig. Hon är inne i historien som utspelas på skärmen.  Jag petar på henne och hon vänder snabbt upp blicken mot mig innan hon vände blicken mot plattan igen.

Jag petade på henne igen och var nu snabb med att fråga vad hon tittade på.

Extrema ögonblick svarade hon. Vad handlar det om då frågade jag henne. Om olika ögonblick svarede hon mig. Vilket ögonblick då fortsatte jag nyfiket fråga för att få svar. Om extrema svarade hon. Men vad är det för händelser då försökte jag istället. Jo sådana där olika händelser som man kan kalla extrema och som är ögonblick.

Det kan hända att jag gav upp där. Det här samtalet var ett sådant som inte leder någonstans. I alla fall inte om man är en nyfiken mamma som tydligen inte förstår ett skvatt om vad extrema ögonblick innebär.

Den lilla telningen är åtet försjunken i plattan i nästa avsnitt av extrema ögonblick.

"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.

Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

Hon är mysko, den där Signe

Hur du vet att en katt vill gå ut.

Hon kommer rusandes förbi dina ben och gör en tvärnit en halv meter innan dörren vilket leder till en rejäl bredkas mot dörren. Hade man haft mjukare trägolv hade det varit ordentliga märken efter hennes klor i tvärniten.

Hon lyckas alltid stanna med nosen en millimeter från dörren. Och sedan börjar det intressanta.

Stirra-på-dörrspringan-tills-den-öppnar-sig sittningen. Jag vet inte om hon faktiskt tror att dörren öppnar sig genom utstirrning men det verkar så. För hon bara sitter där, konstant med blicken in i dörren och nosen intryckt i dörrspringan. Inte ett jamsande eller något annat som gör tvåbeningarna uppmärksammade på att man vill ut. Det är bara den magiska blicken som gäller för förr eller senare så kommer dörren öppnas av nerstirrning.

Ja, det är samma katt som blir euforisk, på riktigt alltså, när vi tar upp granen så att hon kan mumsa i sig kastglitter i en rasandes fart för att sedan lämna pimpade spyor lite över allt.

Ja, det är samma katt som gärna tuggar i sig hundmat, torrfoder, som fastnar i gommen eftersom de är för stora och tvåbeningarna får pilla loss det vilket inte är det lättaste eftersom hon då verkligen inte vill vara samarbetsvillig.

Ja, det är samma katt som så fort man köpt nytt halsband och hon varit ute, efter att ha stirrat ner dörren förstås, kommer hem utan. Jag skulle vilja hitta hennes gömma med halsband. Borde vara värd en förmögenhet med tanke på hur många där måste ligga samt att de är helt nya också.

Hon är mysko, den där Signe

Hur kan vi låta våra barn få denna syn på andra?

Jag blir så arg och ledsen.

Mamma stämmer det verkligen att det är invandrarna som gjort att Kalle ska slutas visas på jul för att de inte tycker om det frågade den stora telningen mig.

Jag blev helt paff av hennes fråga men hämtade mig snabbt och började förklara så gott jag kunde så att hon skulle förstå.

Nej, det är absolut inte invandrarnas fel att de gjort ändringar både i Kalle och andra sagor. Invandrarnana har inget alls med det att göra. Anledning att man valt att ta bort vissa bilder och ord är att man idag förstår bättre hur de kan kännas för andra människor att se eller höra. De blir ledsna och det är viktigt att försöka förstå att saker omkring oss förändras.

Det är inte lätt att sätta ord på saker som en annan känner som naturligt. Det är naturligt att förstå andras känslor över nidbilder och fula ord. Det är inte min rätt att försvara min rätt att göra saker och använda ord för att de alltid gjorts och används trots att det skadar andra. Saker förändras och det gör vi också. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Men vi står och stampar på samma ställe fortfarande och inte nog med det så överförs denna syn på våra barn. För när jag frågade henne vad hon hört det så var det från en kompis.

Så istället för att lära våra barn tolerans, empati och ett öppet sinne så ges det fortfarande till många en trångsynthet och misstroende mot andra människor.

Så istället för att förstå och förklara för dem varför nidbilder och fula ord tas bort så är det lättare att skylla på andra som inte har med saken att göra.

Jag kan inte förstå att man inte ser och förstår varför saker förändras. Vi kan inte fortsätta att sitta med skygglappar och låtsas om att historian, som både är farlig och mörk, inte betyder något idag och att den är glömd och av den anledningen är det ok att använda ord och bilder. Jag vet faktiskt inte hur man ska få folk att förstå detta eftersom det konstant är försvarande om deras rätt eftersom det alltid varit så. Det är liksom ett moment 22. Ledsamt är vad det är. Och det är ledsamt att vissa barn får denna syn för att vissa föräldrar inte vill förstå vad empati innebär. Det är inte bara ledsamt utan tragiskt.

Blad 22

Ridå igen

Kära maken satt och funderade.

När du är iväg och tränar ska jag passa på att träna här hemma också sa han.

Den lilla telningen, som har en förmåga att få öron som små trattar emellanåt, satt i rummet bredvid och frågade vad han skulle träna.

Han ska träna på att ligga på soffan svarade jag henne.

Ett fnittrade hördes från rummet bredvid. Men mamma då, det behöver han inte träna på för det är han redan duktig på. Till och med jätteduktig på det.

Boom.  Ridå för kära maken.

Blad 21

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

Ridå

Den lilla telningen tittade på sina fingrar.

De blir alltid så skrynklig i duschen sa hon. Och titta på mina fötter sa hon och lyfte på sin ena fot för att visa. Precis sådär skrynklig som gamlingar är fortsatte hon.

Hon tittade upp på mig där jag stod och torkade hennes hår.

Ja som du mamma avslutade hon.

Boom, ridå.

Blad 18

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17