2014/06/29

Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna

Ni vet den där känslan? Känslan som täcker varje millimeter av kroppen och varje cell i den. Cellerna är redo att explodera av längtan och bara skriker efter att låta det ske.

Det finns inte mycket som kan stoppa just den känslan. Känslan av längtan att låta det ske och bara få ge sig hän åt följderna. Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna.

Hela min kropp skriker efter att låta det ske men tyvärr finns det några hinder. Hinder som stavas måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Men sedan ska jag inte behöva längta mer, sedan ska det bara få skölja över mig och ta mig hur många gånger den önskar.

För då kommer jag att äntligen bli tagen av min semester. En semester som är så efterlängtad nu efter tre år med pluggande och nytt jobb. Jag längtar så det gör ont i mig och hela jag är sådär otäckt trött så man inte hittar någon motivation på jobbet. Men snart är hindren förbi.

Längtar, längtar, längtar…

2014/06/23

Det är ett sådan där partytrick man kan ta till

Ni vet ljudet av duschstrålar mot draperiet. Högt, ihåligt och lite plastigt där man nästan kan höra varje separat stråle för sig.

Just sådär, eller något väldigt liknande, lät det när jag stod i duschen idag. Inte för att jag spolade duschen mot draperiet utan för att jag tvättade mitt hår. Jag kunde höra varenda stråle träffa mitt huvud och det lät högt, ihåligt och lite plastigt.

Anledningen är inte att jag har någon sorts ihåligt, plastigt huvud utan för att jag har ett fett jäkla lock för örat som inte vill släppa. Jag vaknade med det i morse och det är fortfarande lika mycket nu. Jag förstår hur det är att höra riktigt dåligt för jag hör ingenting med det örat. Lite jobbigt när man pratar med folk och ser ut som ett fån när man vänder andra kinden till.

Jag får lätt lock för örat, alltid höger, men det brukar släppa snabbt. Om jag inte dyker får då är det envist och kan hålla i sig i flera veckor. Behöver jag säga att jag verken dyker eller gör andra undervattenskonster längre. Tant håller sig torr om huvudet, nästan i alla fall.

Detta locket känns precis som ett sådant där dykar-lock. Jag har försökt förklara för det att jag är inte alls intresserad av att det ska stanna flera veckor eller för den delen flera dagar.

Jag tryckutjämnar med jämna mellanrum. Helt utan resultat förutom då att jag blåser luft genom ögonen. Det är ett sådan där partytrick man kan ta till, få ljusen att fladdra med hjälp av ögonen. Som tur är är jag ingen partytrickmänniska så jag har aldrig gjort det men hade jag varit det hade jag säkert gått hem i de coola stugorna. Hjälper dock inte mot locket.

20140623_190440Kära maken tyckte jag skulle prova hans rengör-näsan-och-håll-den-fräsch spray med utbytbart munstycke för stråle. Nu snackar vi inget vanligt stråle inte. Detta fick jag erfara när jag med förskräckt min tryckte ner munstycket och jag sprayade ner hela spegeln. Det där borde spola rent ordentligt och få det att lossna.

Jag körde in pipen i den ena näsborren och tryckte till. Alltså jag kan säga att det rann liksom ut igen. Kära maken fnissade lite och meddelade att jag kunde hålla ner munstycket lite längre för att riktigt spola genom. Så det gjorde jag. Problemet var väl kanske bara att jag höll inte pipen längre i näsan än första och den där strålen fortsatte att spruta. Jag kan tala om att det där havssaltvattnet svider ganska bra i ögonen. Där ska det inte vara. Det ska inte vara i resten av ansiktet heller.

Det var en upplevelse kan jag säga. Men locket är kvar. Det där sprayet kunde man ta upp till sex gånger om dagen. Jag har förhoppningar att hålla mig torr nästa gång.

Just nu är jag så nära att falla tillbaka i mitt härliga beroende och återgå till topsandet. Det är riktigt nära nu att jag kommer att köra in det där topset och köra runt och få loss det där locket. Alltså jag vet, topsande hjälper inte ett dugg mot lock men det känna så mycket skönare. I alla fall under de sekunderna som härligheten sker. Men nej, jag ska vara stark.

Så jag får uthärda, halvdöv med ljud som förstärkt på något ihåligt, plastigt vis om de träffar skallen på mig.

Husmorstips?

2014/06/21

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Fotor0621170337

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

2014/06/16

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om. Mest kanske för att de är så, vad ska jag säga, korkade. Så korkade att det få en att fundera på om alla chipsen finns i påsen, om hissen går ändå upp eller om hur vassa de andra knivarna i lådan verkligen är.

Jag kan upplysa alla om, i fall det nu är någon som någon gång funderar över det, att det gör ont att pierca sig själv. Inte någon snygg piercing i ögonbrynet, bröstvårtan eller mer intimt stället. Nej, nej inget sådant fancy inte. Här snackar vi i fingret.

Aj tänker säkert någon och jag kan bekräfta detta. Det gör svinont, till och med apont, att pierca sig själv i fingret. Hur, funderar säkert någon.

Jag kan då rekommendera, mycket starkt rekommendera att hålla fingrar undan en häftapparat. Verkligen, hur tänker säkert någon.

När man snällt kontrollerat att där finns häftor i häftapparaten så säger jag det bestämdaste att fingret inte ska befinna sig under när man ska trycka till för att stänga. Det är ett Big no, no om nu inte tanken just var att pierca sig i fingret. Och vad jag vet så är det än så länge ingen innegrej alls.

För har man nu mot förmodan det där fingret, som är väldigt fint helt måste jag säga, under och faktiskt trycker till så gör det förbannat ont när häftklamren  penetrerar det hela fingret. Som tur var så finns det goda reflexer så häftklamren hann inte sätta sig i fingret även om jag kunde känna hur långt in den satt och kunde se hur långt ut från apparaten den stack.

Förutom en ofrivillig piercing uppstår även lite blodvite. Så mycket att man med skamset huvud lommar iväg för att plåstra om sig själv. För inte vill man be någon annan hämta för att behöva berätta vad man gjort.

Nej vissa saker är bästa att hålla tyst om helt enkel. Just eftersom de är så korkade.

Note to my self: Behöver nog få i den mörkare hårfärgen för den blonda utväxten verkar göra sitt.

2014/06/09

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

Fotor0609205914

1908026_801219933223279_636522229714437881_nDe var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

10383041_801706879841251_6179724553801966961_n

2014/06/05

SAMLARMARKNAD?

Körde förbi en skylt som var formad som en pil. På den stod följande att läsa:

SAMLARMARKNAD

Av någon anledning kom jag att tänka på att detta måste vara något som hade passat den lilla telningen. För är det något hon kan så är det att samla.

Att rensa på hennes rum går inte för det är omöjligt att slänga saker. Hon ska ha allt kvar. Det spelar liksom ingen roll om det är en blompinne, naturligtvis i två delar, eller om det är korkar till tuschpennor som blivit slängda. Saker som den kloka modern inte alls förstår sig på vad de ska användas till ska sparas. Det kan hända att man kan kalla de där sakerna för skräp helt enkelt. Samlarperiod pågår ständigt.

Stenar är tydligen kanonbra att samla på och får man inte ta in dem så kan man fylla jackan med dem. Skramlar fint i tvättmaskinen sedan. Lite maracastoner där. Samlarperioden fortskrider med olika intensitet. Och ibland är de fasen för stora för jackan också.

Sedan är det detta med saker som hon gjort själv. Som till exempel de där klippta snöflingorna. Nu var det dock inte själva snöflingan som var det som var det viktiga i detta sammanhanget. Nej, nu var det de klippta småbitarna som lämnade hålen i snöflingan som var samlarobjekten. Vet ni hur mycket klippta småbitar det blir av en snöflinga? Det blir några stycken. Och hur mycket blir det inte av tio snöflingor? Åt helsike för mycket. Och dessa skulle sparas. Till vad vet jag inte men efterhand som de hamnat på golvet så har det hungriga snabeldraken ätit upp dem. Ops, liksom. Nu är den samlarperioden slut. Den varade så länge snabeldraken var hungrig och till snöflingeperioden var över.

Det är även testa att samla på levande saker. I ett tappert försök, efter att mamman satt ner foten och meddelat att levande saker samlar man absolut inte på inne, lyckades hon få ihop en hel hög med sniglar med skal på. Dessa radade om upp på sopborsten på trappan ute. Ja sedan hade hon ett jäkla göre med att verkligen få dem att vara samlade på den där borsten för är det något sniglar inte är så är det dresserade att stanna på plats. De är helt enkelt väldigt rymningsbenägna. Och det där med att sniglar tar sig fram i snigelfart stämmer inte heller riktigt för de försvann snabbt i olika riktningar allihopa. Denna samlarperioden varade inte så länge som tur var. En halv dag eller något liknande innan hon gav upp eftersom de inte ens stannade innanför den uppbyggda inhägnaden. De var verkligen otroligt rymningsbenägna.

Så den där pilen med ordet:

SAMLARMARKNAD

Hade lika gärna kunnat vara en snitslad bana hem till den lilla telningens. Men jag tror den ledde till någon helt annanstans för ännu har det inte blivit anstormning till Hålan. Men man vet ju aldrig.

2014/06/03

De verkar tro att vi sitter i våra stugor, utan kontakt med omvärlden

Jag slutas aldrig att förvånas över saker. Saker som för en annan är självklara verkar vara för andra helt oförstående.

Vi har precis fått reda på att den lilla telningen inte ska ha den lärare som det är sagt att hon ska få. Men vi har naturligtvis inte fått reda på det genom de som vet om det, skolan, utan från personer utanför.

Och ja, det är bekräftat eftersom den nya klassen hon ska ha idag har fått lapp med sig hem att nu kommer Den Läraren att bli er lärare.

Alltså jag vet inte vad skolan tror om oss. Att vi sitter i våra stugor och inte har någon kontakt alls med omvärlden så det finns ändå ingen risk att en sådan sak kommer ut.

Eller att de faktiskt idiotförklarar oss och våra barn genom att faktiskt verka anse att vi inte bryr oss om vilken lärare våra barn har.

Eller att våra barn har fått reda på vilken de ska ha och de inte ens har mage att meddela dem innan alla andra får reda på det.

Jag tycker det är så dåligt gjort. Men jag borde kanske inte bli förvånad. Jag skrev i alla fall ett litet brev till rektorn och sa vad jag ansåg.

“Hej
Jag fick precis reda på att de blivande 1:orna här i Hästveda inte ska ha Den Läraren fast det är det som är meddelat. Jag har på omvägar fått reda på det och sedan genom kontakter fått bekräftat.
Jag kan förstå att lärare byter tjänster men det jag inte kan förstå och tycker är väldigt dåligt är att det meddelas på hennes nya skola utan att gå ut och meddela oss som faktiskt har fått reda på att hon ska ha våra barn. Jag kan faktiskt inte tycka att det är acceptabelt att vi får reda på det på detta viset. Jag tycker att det meddelas ut till oss som det berör innan man meddelar ut till den nya klassen. Jag anser att det är ett naturligt steg hur man förmedlar information oavsett i vilken sektor man befinner sig i.
Med vänlig hälsning Jeanette”

Åh, vad jag blir sur över sådant här.

2014/06/02

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

224803_794599023885370_6994887055233564334_n

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

Fotor0602205640

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails