2014/05/27

Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller

Är det någon som minns Stargate? Filmen om ett gäng som hittar en portal till andra planeter i vår galax. Den där portalen var rund och när de väl kom på hur de skulle få igång den, de lyssnade inte alls på mig där jag satt och talade om hur det skulle gå till, så burrade den igång och sedan var det bara att äntra den för att följa maskhålet.

På andra sidan mötte de egyptiska gudliknande varelser som Ra och Anubis. Naturligtvis var de inte så snälla som de utgjorde sig för att vara. Så startade en tapper kamp för att rädda vår planet i vår galax eftersom de där egyptiska gudliknande varelserna hade en egen Stargate. En rund portal som brummade och transporterade dem till andra planeter i andra galaxer.

Det där är precis vad jag som har hänt mig idag. Kanske inte riktigt med de där varelserna och så men annars. Kanske inte heller att jag hamnade i en annan galax men annars. Ja, ska jag vara ärligt så är det kanske bara portalen som stämmer. Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller.

Min portal stod i ett sterilt rum på ett sjukhus i staden. En datortomografi är vad jag varit utsatt för idag. När jag låg där och den där maskinen började snurra och brumma så var jag säker på att jag skulle hamna i ett maskhål. Ok kanske inte säker men jag kom i alla fall att tänka på den där filmen.

Som tur var kunde jag en minut efter att maskinen startat sitt snurrande och burrande resa mig upp i samma rum på samma sjukhus. Alltså jag vet, ganska tråkigt att det inte blev någon resa men jag är ändå ganska glad att jag är kvar här jag är. Jag hade blivit så nojig annars.

2014/05/26

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen

Ibland går en förvandling på ett ögonblick.

Jag fick ny frisyr i helgen. Utväxten som ska vara min lugg hade nu kommit så långt att den såg väldigt tramsigt ut i min annars så långa lugg. Den låg där i någon gubbalock, naturligtvis ovanpå det andra. Och med en fantastisk frisör så lyckade hon trolla in den korta luggbiten i en uppklippt lugg. Voila liksom.

10301600_794027950609144_7053249270543312633_n

Så moi i morse. Trött som fasen och med ICA-kassar under ögonen. Men nya frissan nästan på plats.

10169381_794246900587249_8886981180334926967_n

Så moi i eftermiddags. ICA-kassarna har blivit något mindre och jag ser lite piggare ut. Den nya frissan är nästan på plats även här. Som alltid så är alltid nya frissor bara nästan på plast. Lyckas aldrig få till det med mitt bångstyrda hår. Dock har jag varit och hämtat mina nya glasögon. De där glasögonen fastnade jag för när kära maken var och provade nya. Och när man hittar ett par bara sådär som man gillar så är det liksom lika bra att passa på. Jag fick ju lite skäll av optikern. Tydligen är det alldeles för länge att gå med samma glasögon i fem år utan att kolla ögonen. Vartannat år ska det vara. Ops.

-Mamma, vad snygg du är i dina nya glasögon. Du ser ut som Emelie nu sa den lilla telningen.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen.

2014/05/24

Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

2014/05/22

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

image

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

20140522_180103

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

20140522_171943

Heja mig…

2014/05/17

Bam, bom, krasch, kabam

Det finns vissa saker som kan få världen att rämna. Jag menar totalt rämna. Ett avgrundshål som öppnar sig och verkligen slukar allt som finns ovanpå. I detta fallet en liten telning.

De hatade, magiska orden blev sagda idag:

“Efter frukosten går ni och städar era rum”

Bam, bom, krasch, kabam. Lugnet var som bortblåst. Och ursäkterna började hagla.

“Pappa du måste hjälpa mig” Pappan svarade att det hinner han inte eftersom han är hundvakt och sedan ska klippa gräset. Jämmer och elände från den lilla telningen.

“Jag tänker inte städa under sängen” Börja med det andra. Inte så populärt när det inte blir något motargument man kan fortsätta gå på.

“Jag kan inte för det är så mycket” Klassikern som man med enkelhet tar död på genom att lugnt svara att om man städar efter varje lek så blir det inget. Blicken den lilla telningen gav är kall och visar att vuxna ska inte vara så jäkla smarta i sina svar.

“Jag vet inte vad jag ska börja” Varav den snälla moderna följer med och säger att börja med tidningar och ta sedan alla småsaker. Den lilla telning börjar i cirka 1 minut innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor. För är det något som är orättvis så är det att storasysterns rum inte alls är så stökigt och att hon inte inte har så mycket att städa då.

“Jag orkar inte” Nu har liksom mamman tröttnat och då kommer det där med att är det inte städat till vi ska köra vid lunch så blir det inget godis. Den lilla telningen börjar innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor.

Så denna lördagen kommer troligtvis sluta med tandgnissel över att den lilla telningen inte får något godis. För en envisare unge finns fasen inte när hon väl bestämt sig för något. Sådär envis så man som förälder faktiskt inte vet hur man ska handskas med det. Frustrationen är hög just nu.

Gud vad jag är trött på att alltid behöva tjata så förbannat. Gah…

2014/05/14

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

IMG_20140513_191136

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

image

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

2014/05/11

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

2014/05/08

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

image

2014/05/06

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga. Frågan vi ska bearbeta idag lyder följande:

Vilken av burkarna är färdig att använda? Någon skulle göra något snabbt och behövde ett snabbt svar. En bild på två burkar visas och snabb som en kobra kommer första svaret. Och sedan bryter allt lös.

De 15 första talar om för någon att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte är färdiga.

2 stycken talar med en gång om att burken till vänster är färdig att använda.

5 stycket går till angrepp på de stackars 2 som tycket sig veta att den vänstra var färdig att använda.

9 stycken till talar nu om att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdiga att användas.

3 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att den måste vara täckt hela tiden, i 4 timmar. Glöm inte ta av pappret runt.

1 stackare kommer nu in och meddelar att burken till vänster är färdig att användas.

4 nya meddelar genast att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

2 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att det måste vara täckt hela tiden men det räcke i 2-3 timmar. Glöm inte att ta av pappret runt.

3 stycken talar då om att den blir bästa att koka i 4 timmar så det råder de någon att göra.

6 stycken är nu snälla och talar om att den färdiga heter karamelliserad mjölk.

1 ny stackare ger då någon rådet att man kan smälta smör och socker och hälla i innehållet för att snabbt koka ihop till en kolasås om man inte har tid att vänta 2-4 timmar.

2 stycken talar då genast denna stackaren till rätta. Ska man göra något ska man göra det riktigt. Fuska på det viset kommer inte på frågan och det blir mycket godare om man gör det riktigt.

3 stycken börjar sedan lägga upp recept på vad man kan göra med sin egenkokta kolasås.

7 stycken nya meddelar nu att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

5 stycken kapar sedan tråden för att fråga vad man kan göra med den egenkokta kolasåsen.

9 stycken svarar nu de 5 stycken med en otroligt massa saker man kan hitta på. Men den måste kokas själv, i riktigt med vatten och den måste vara täckt hela tiden. Glöm inte ta av pappret runt.

9 stycken börjar sedan diskutera vilken tid som ger den godaste kolasåsen.

5 stycken frågar nu 9 stycken efter en massa recept på de godsaker de fått förslag på.

1 styck någon sitter sedan flera timmar efter och funderar på vad hon ska göra med två burkar. Ja, vilken sort var de nu?

And the dance goes on and on

Jag sprang på denna fråga på en baksida på internätet stora ansiktsbok och tanken slog mig, när jag skrollade längre och längre ner, att:

1. Folk kan inte läsa kommentarerna eftersom de fortsätter att svara fast svaret kom 2 timmar tidigare.

2. Folk har ingen respekt alls över att man kan göra saker på olika vis.

3. Folk har ingen som helst respekt över vad det är frågeställaren frågar efter.

4. Det är så typiskt för många stackars frågeställare där ute i cyberrymden som bara vill ha svar på en enkel fråga. Det finns inga enkla frågor i cyberrymden. Men det kan vara väldigt roande att läsa en utflippad trådfråga. Faktiskt. Åh, så typiskt folk.

 

 

2014/05/01

Tänk vilka hjältar våra brandmän är

Som många många andra gick vi man ur huse igår för att titta på majbrasa, höra vårtal och framförallt välkomna våren med vår skönsjungande röster. En tradition som faktiskt verkar hålla i sig i vår lilla Håla där annars mycket sakta försvinner.

Och mitt i denna mysighet hände det. En liten kaninunge kom springandes från skogen och sprang rakt in i bålet. Den sprang in på en sida där elden inte ännu hade tagit sig helt. Ett sorl gick genom människorna som såg det.

Så kommer då dessa två brandmän som redan var på plats. De drog på sig sina jackor och handskar och drog huvan runt huvudet. Så gick de där vid kanten på elden för att hitta den stackars kaninen. De lyfte på några grenar som ännu inte brann. De patrullerade där framför i några minuter utan att hitta kaninen.

Så plötsligt kom kaninen utspringandes. Tyvärr var det rester av en liten kaninunge då den var alldeles svart med glöd kvar på sig på de ställen där den fortfarande hade päls. Det var hemskt att se.

Brandmännen gick nu efter den och lyckades få tag på den i det höga gräset. De satt sig på knä mittemot varandra och med sina ficklampor kan jag tänka mig att de undersökte den stackars kaninen för att avgöra om den gick att rädda.

Det gjorde det inte vad jag kunde tolka. Den ena brandmannen gick en bit in i mot skogen medan den andra stod kvar. Det kan hända att de inte ville att horden med barn skulle följa efter brandmannen som gått iväg en bit.

Den andra brandmannen gjorde troligtvis det enda rätta mot kaninungen, om det mot förmodan fortfarande levde. Jag såg hur han sedan sparkade i marken några gången. Jag vet inte vad han gjorde men det såg ut som om han sprakade upp en grop i maken för att begrava den lilla kaninen.

Och ja, jag tycker att de är stora hjältar. Oavsett om det är människor eller om det är en liten kaninunge så vill de rädda liv. De tvekade inte en sekund att de skulle försöka hitta kaninen utan verkade se det som en självklarhet. Det var dramatiskt att se och blödig som jag är fick jag svälja några gången när den lilla telningen frågade vad som hände kaninen. Jag sa som jag trodde det var, att kaninen hade dött eftersom den var svårt bränd.

Vi borde tänka mer på alla dessa människor som arbetar med yrken som vi bara tar för givet. Börjar det brinna tar vi för givet att brandbilen ska vara på plats snabbt. För oss är det inte en självklarhet längre då även den lilla brandstationen med jourbrandmän nu tydligen är nedläggningshotad. Jag hoppas inte det kommer att bli så.

Tyvärr är det mycket som försvinner från vår lilla Håla. Politiker lovar att se till att här kommer läkare igen men efter antal år står vi fortfarande utan. Vi blir slussade till den stora staden. Det innebär att trycket på den vårdcentralen vi går till i stan blir högre och läkare införskaffas där. Så jag får inte riktigt ihop hur det går att skaffa läkare 2 mil bort men inte till Hålan.

Små samhällen utarmas och försvinner sakta. Allt ska centraliseras till storstäderna. Men vi behöver dessa hjältar lika mycket som i storstäderna. Så varför kan det inte satsas på oss här ute i kransorterna också. Vi är lika sårbara, om inte mer, som alla andra som har hela skyddsnätet utanför sin dörr.

Nåja, nu var det en enkel hyllning till brandmännen jag skulle göra men kom på ett litet sidospår.   

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails