2014/01/31

Herregud vilka idioter det finns

Kalla mig bitterfitta, gnällkärring eller bara allmänt känslig om ni vill.

Herregud vilka idioter det finns i trafiken. De flesta har varit ganska hänsynstagande denna veckan.

Men idag fredag, herregud säger jag bara, när folk vill hem och hålla helg.

Så fort vägarna har blivit lite bara så verkar det som om folks vett är helt bortblåst. Att vägarna är bara, att det är –4 grader och att det duggar lite smått verkar vissa inte se.

Jag hade en rövpressare efter mig hela vägen hem idag. Den låg så nära att jag vågade inte ens bromsa till lite lätt för att visa mitt missnöje. Hade jag gjort det hade den suttit i bakänden på mig. Det som irriterar väldigt mycket är att fanskapet inte körde om när den hade möjlighet utan fortsatte pressa.

När jag skulle svänga av stora vägen följde den efter. Jag saktade in och bromsade lite försiktigt. Greppet var lika med noll men inte fattade den det för det utan fortsatte pressa.

Jag kan inte förstå vad det är folk inte fattar. Det borde säga sig själv vad som händer med vägen i minusgrader och duggregn. Fattar man inte det, samt tror att man är odödlig, så har man inte i trafiken att göra.

Jag må vara lite mesig i vinterväglag men jag förstår ändå att kommer jag fram till en bil som kör saktare än vad jag gör så kommer jag liksom inte fortare fram bara för att jag ligger upp i häcken på den. Så jag kan lika gärna hålla dennes takt men på behörigt avstånd. Detta ger mig samma hastighet som om jag ligger uppe i röven på den. Enkelt eller hur?

Så med sådan idioter i trafiken får jag se om jag vågar mig ut med tjejerna i bilen imorgon när vi ska på bio.

Inte ens en avkräkning som denna får mig på bättre humör just nu. Så kalla mig gärna bitterfitta, gnällkärring eller allmänt känslig om ni vill.

2014/01/30

Det kommer att bli fetare

Den där känslan som infinner sig när man inser att man har det lite bättre ekonomiskt även om vi tillsammans har haft sex vab-dagar i december.

Äntligen börjar vi känna av min ökning av inkomst efter studietiden. En ökning som försvann i så mycket annat i höstas men nu så verkar vi vara ikapp och hoppas att vi får vara det också.

Så den där känslan när jag kände att jag bokar bio till mig och tjejerna i helgen. Lite ångest över att boka eftersom det varit lite kärvt och “nöjen” inte varit prioriterade såhär utan anledning.

Men trots dessa vab-dagar kunde jag utan problem göra det. Det är en otroligt skön känsla. Att kunna lyxa till det lite extra för tjejerna. För bio för dem är lyx eftersom det inte är ofta vi varit iväg.

Samtidigt har de lärt sig att uppskatta det lilla. De kräver inte så mycket och har alltid visat uppskattning för det som de fått. De har tyckt det varit underbart att vi bara tagit fikakorgen och gett oss ut i skogen eller på någon lekplats. Det känns skönt att de har den egenskapen att inte kräva en massa. Så därför känns det extra bra att kunna skämma bort dem lite.

Missuppfatta mig inte nu. Vi har mat på bordet, kläder på kroppen, cyklar, bilar, hus och en massa andra bra att ha prylar så vi är långt ifrån fattiga. Men fett har vi inte haft det. Men nu kommer vi i alla fall att få det lite fetare. Underbart faktiskt.

 

2014/01/28

En styck helt vanlig morgon?

Ibland borde man inte men så kan man inte låta bli.

Att visualisera följande.

En styck liten telning som siggar ihop över, troligtvis, en petitess och sedan är det liksom kört.

En styck kär make som gör sina morgonbestyr, med låst dörr.

En styck liten telning som siggar ihop ännu mer över den låsta dörren och nu slänger upp den andra dörren, några gånger, mot dörren en styck kär make sitter bakom.

En styck låst dörr som gnäller, knakar eller något annat och spricker i “fogen”.

En styck kär make som nu verkligen har en låst dörr framför sig. Så låst att den inte går att olåsa.

En styck kär make som med full kraft kör en axeltackling på den låsta dörren. Den knakar lite till.

En styck kär make som med full kraft kör någon egenkomponerad spark och ett primalskrik när dörren ger med sig.

Två stycken telningar som står utanför och ser ut som fågelholkar över en utrusande, hårdragande, ursinnig fader.

En styck kär make som är gråtfärdig över att det nu inte bara är pelletsbrännaren som är sönder.

En styck gråtande liten telning som nu fått reda på att det inte blir någon veckopeng innan dörren är betald.

En styck helt vanlig morgon?

Men vad vet jag, jag fick det bara berättat. Då av en fnittrande kär make.

Jag ställde frågan:

-Förstår du nu hur Olle (svärfar) hade det?

Jag vet inte om mitt budskap gick fram eller om en styck kär make valde att förtränga det. Sådan far sådan dotter, en av dem i alla fall.

Fotor012819501

En styck trasig dörr.

2014/01/26

Vi har fått en son

Så var det detta med sms igen.

Min telefon är åter igen inlämnad eftersom den fortsätter att stänga av sig när det passar den. Och det är inte alltid det passar kan jag säga. Speciellt inte när den ska meddela frugan att det är dags att stiga upp om mornarna klockan 05:10. Så det är ju tur att jag ändå har den där gamla kvar som är pålitlig, i alla fall vad gäller att meddela frugan om morgon.

Pålitlig är den dock inte att skriva sms med. Det lever sitt eget liv. Helt ärligt är det så. För jag skriver en sak och den ändrar till något helt annat. Och eftersom jag ofta har bråttom när jag skriver så skriver jag och trycker på sänd. Jag borde ha lärt mig men det är ju detta med att lära gamla hundar att sitta.

Så de senaste dagarna har jag döpt om barnen och vi har tydligen även fått en son. Samt att en Sebastian har dykt upp från ingenstans. Men annars är allt normal. Och så svåra är mina sms inte att förstå.

1545618_10200493986070870_181939402_n

Eller hur?

2014/01/23

Sug min …

Ibland förstår man varför det är sådant skriverier om jämställdhet och lika löner för lika arbeten.

En i denna familjen tjänar ganska mycket mer än den andra. Detta har kommunen och barnomsorgen tagit för givet att det är personen av det manliga könet. De har helt sonika skrivit in honom på den högre inkomsten och mig på den lägre.

Det där blev jag ganska stött av faktiskt. För det är faktiskt inte personen av det manliga könet som tjänar detta utan det är faktiskt personen av det kvinnliga könet som gör det.

Jag vet inte om de har tittat på papperna och sett kvinnan respektive mannens inkomst och tyckt att det där kan inte stämma så vi ändrar helt enkelt på det så det blir rätt. Inte kan en kvinna tjäna mer än mannen i hushållet.

Jag skulle kunna bli väldigt upprör och utbrista “sug min k*k” men eftersom jag är kvinna så är det ord jag inte tar i min mun förstås. För sådant gör inte kvinnor. Nej men vänta lite nu, de tjänar ju inte mer än mannen heller.

Blir så sur. Har vi inte kommit längre liksom?

2014/01/22

Nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

Alltså det har hänt något konstigt med mig.

Jag har alltid varit en sådan där person som med arg stämma gång på gång muttrat till kära maken när han somnar och drar timmerstockar i soffan framför tv. Att han har mage att störa mig i någon spännande film. Jag har aldrig behövt fundera på att missa något spännande på tv för att jag själv faller i samma tillstånd som honom för det har liksom inte hänt.

Inte förrän nu då vill säga. Jag drar förstås inte några timmerstockar eftersom jag bara utstöter några söta små suckar emellanåt, sådan är jag liksom. Men missa slutet på filmer började jag göra och det var mycket irriterande eftersom jag alltid har sett slutet på alla filmer jag sett. Det har liksom varit jag som har berättat för kära maken hur alla filmer slutar eftersom har mest troligt har missat dem.

Det var då det. Så jag kom naturligtvis på den smarta iden att sätta boxen på inspelning när jag började nicka första gången. Så det gjorde jag och jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och, ja ni fattar.

Det där var ju ett väldigt smart drag av mig och jag var naturligtvis mycket stolt över min klokhet. Det var i alla fall till att jag började fylla boxen med halva filmer. För nu är det ju så då att jag har ju inte blivit färdig att se slutet på alla filmer som jag bara har sett början på. Och tiden går och när den går så börjar ju minnet bli lite grått över vad som egentligen hände i den där filmen. I början vill säga.

Så nu kan jag ju inte se slutet på alla filmer som ligger där och väntar på att få ett avslut från frugan eftersom jag måste ju se första delen igen. Och då kommer vi till ett litet problem då. Det finns ju ingen början eftersom jag hade kloka planer på att se det där slutet dagen efter då. Och det ser jag ju hur bra det var, nu några månader efter.

Kära maken tyckte naturligtvis att jag skulle sätta boxen på inspelning när jag började titta för att ha hela. Men hålla, då vet jag inte var jag är tyckte jag. Jag ville bara låta klok där och inte kunde jag erkänna att han nog hade rätt. För de där hela filmerna hade varit riktigt bra att ha nu. Verkligen bra eftersom jag funderar på hur de där filmerna slutar. Fast jag vet ju inte riktigt hur den började heller egentligen.

Så kollade vi genom vad där låg för filmer. Kära maken satt och fnittrade lite när han började se vad jag spelat in.

Vantage Point: Tid kvar 3 minuter. Men hallå, det där känns väldigt mycket overkill att jag inte klarade de sista 3 minuterna. Uppgörelsen, vem kan somna ifrån sådant. Tydligen jag nuförtiden.

The Punisher: Tid kvar 48 minuter. Funderar fortfarande på vad det är för film men jag verkar ha sett en bra bit på den ju.

The Rock: Tid kvar 1 tim, 29 minuter. En gammal klassiker som jag troligtvis bänkade mig framför och som skulle ge mig lite nostalgi. Det blev tydligen en liten film på insidan av ögonlocken istället.

Resident Evil: Afterlife: Tid kvar 1 tim, 31 minuter. Denna satt jag mig vid och försäkrade för kära maken att jag inte hade sett. Jag skulle minsann se den så jag visste vad som skulle hända. Jag har då lite dåligt minne här om det är så att det är en ny eller gammal Resident-film. Säg inget till kära maken men jag vet fortfarande inte om jag har sett den.

2012: Tid kvar 1 tim, 59 minuter. Katastroffilmer is da shit och jag skulle naturligtvis se den dagen efter. Har ju sett den innan men den tål att ses igen. Jag väntar in till den kommer nästa gång. Kan ju se en bit i alla fall men jag behöver inte spela in den för den ligger ju redan där och väntar på mig.

Killer Elite: Tid kvar 1 tim 51 minuter. ???? Inte en susning vad det är för någon.

The Imaginarium of Doctor Parnassus: Tid kvar 1 tim 20 minuter. Vet att jag gillade den för att den var så olika alla andra filmer. Jag ville verkligen se den men det såg jag hur det gick med det. Jag kommer inte att kunna se den därifrån jag har spelat in den för det var ju det där med minnet.

The Librarian 3: Tid kvar 53 minuter. Alltså sådan där äventyr är lite som katastroffilmer. Nästan så jag går igång på dem. Men det hjälpte inte tydligen eftersom det är 53 minuter kvar att tråna efter.

V för Vendetta: Tid kvar 1 tim 54 minuter. Mysko sak den där men vad jag minns från förr så gillade jag den. Men tydligen inte tillräckligt.

Inglourious Bastards: 2 tim 22 minuter. Alltså här blir jag riktigt besviken på mig själv. Denna helt otroliga film som jag återigen hade sett fram emot också händer det igen, film på insidan av ögonlocken. Ridå. Det är fasen tragiskt.

Den siste scouten: 1 tim 11 minuter. Mitt planerade dreglande över en ung Bruce Willis övergick till ett dreglande av en annan orsak när jag med halvöppen mun blixtsnabbt vandrade in i John Blunds värld. Det är fasen orättvist.

Ja vad ska man säga. Jag är inte riktigt att lita på när jag säger att jag ska krypa upp och njuta i soffan av en film. Det har inte gått så bra den senaste tiden om jag säger så.

Så nu återstår projekt rensa boxen. Jag måste ju få plats med de där filmerna som jag inte lyckas se. För nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

2014/01/21

En klump växte i magen på mig

Ibland kan några ord värma ända in i själen.

-Mamma, ibland kan jag har lite inte i magen på skolan. Jag kan tro att jag är hungrig men det hjälper inte att äta.

En klump växte i magen på mig.

-Är det något som oroar dig eller som har hänt frågade jag henne. Hon skruvade lite lätt på sig.

-Nja mamma, du vet sa hon. Jag kan få lite ont i magen för att jag är rädd att någon mobbar eller är stygg vid Lilly. Jag försöker hålla koll men ibland blir det jobbigt när hon ser och börjar jaga mig och då låtsas jag som om det bara är tramsigt.

Så när de håller på att banka skiten av varandra här hemma och man tror att de aldrig kommer att bli vänner eller att de aldrig kommer att tycka om varandra igen så vet jag att jag har fel.

Molly har ett så otroligt stort hjärta. Hon är alltid mån om att andra ska ha det bra. En otrolig egenskap att ha. En egenskap som man ska vårda och vara rädd om för den är tyvärr en ovanlighet i dagens samhälle. Samtidigt är det nog viktigt att lära henne att man kan vara mån om andra men man får inte glömma bort sig själv. Att det är lika viktigt att hon mår bra som alla andra.

Av egen erfarenhet vet jag att man måste tänka på sig själv också. Man måste våga göra det även om man alltid har känt att alla andra är viktigare. Jag ser mig själv i henne och det skrämmer mig lite just av den anledningen att jag aldrig har sett mig själv som något viktigt.

Så nu ska jag försöka komma på något bra att säga till henne. På något vis så att hon förstår vad jag menar. Att hon är lika viktig som alla andra. Och hur säger man det till en 9-åring utan att rucka på hennes medmänsklighet? Det är det jag ska komma på.

Men att hon är mån om sin syster är det inga tvivel om men hon ska inte känna oro över att hon kommer att råka illa ut. Men som sagt så påminner hon väldigt mycket om mig. Och om det är någon som kan oroa sig med en massa om så är det jag. Så jag laddar snack nu.

2014/01/19

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort?

Vissa mornar när man vaknar gör man det med en klump i magen.

Man slår upp ögonen och känner bara: Herregud vad har jag gjort.

Efter att spenderat natten med att göra saker som man trodde var omöjliga men som man ändå genomfört. Att få spendera en hel natt med akrobatiska övningar tillhör kanske inte vardagen. Men ibland så händer det.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort? Varför var det inte med kära maken? Och med blossande kinder vaknar man riktigt till liv och inser sanningen.

I John Blunds värld kan det hända mycket konstigt. Som vilda sexnätter med något lammkött. Så verkligt att det tar några sekunder, när John Blund sakta sopar bort sitt magiska sovstoff från ögonen, innan man inser att det var en dröm.

Det är så otäckt när man drömmer och det tar ett tag när man vaknar till liv att inse att det är en dröm. Ibland är det drömmar som precis i uppvaknandet gör att man vill surfar vidare på men ibland vill man bara ruska av sig det med en gång.

Många gånger får man inte ens ihop hur drömmen kan hålla ihop. Det känns som om fragment har plockats lite här och lite där och sedan skräddarsytts ihop men lapparna har hamnat helt fel. En liten scen där man blir jagad, en liten scen där man flyger, en liten scen där man har det bästa sexet i sitt liv, en liten scen när man är instängd och allt detta kan blir en dröm av något slag. Och vissa kan ligga där i bakhuvudet och gnaga en hel dag efter.

Många gånger har jag folk med mig i mina drömmar som jag inte har en aning om vilka de är. Jag kan inte placera dem och jag har inte en aning om hur de har hamnat i min dröm. Det är lite svårare att förstå tex en sexdröm, ja det händer ju ibland att frugan får sådan drömmar, och det är en helt okänd person än om det hade varit en dröm med någon som man visste var eller kände.

Men sedan känns det mer som “Herregud vad har jag gjort” om det är en person som man vet vem är. Det känns lite mer tabu att det är någon som man vet om. Det borde kanske kännas lika men jag tycker det är mer skuldbelagt när det är någon man vet. Det är ju inte så att jag går och tänker och längtar efter att få bli påsatt av dessa personer men varför dyker de ibland upp som världens älskare. Inte samma heller utan olika. Och jag har svårt att tänka mig att alla dessa skulle vara världens älskare.

Så det är skönt (i dubbel bemärkelse kanske) att drömmar är drömmar. Och det är skönt att veta att det inte finns något bakom dem. Bara John Blund som blandar olika stoff i sitt pulver, kanske lite beroende på vilket humör han är på. Jag kan tänka mig honom stå där med se olika färgerna på pulvret. Idag ger jag henne rött och ger henne en ride of her life eller kanske ska skrämma skiten ur henne och ta det svarta? Han kan vara grym den där J.B.

Japp så måste det vara.

2014/01/12

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Fotor120120490

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

1546018_719074531437820_19669028_nIgår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

2014/01/09

Suck i kubik

Ibland är ord onödiga faktiskt.

1544600_718315201513753_1186181162_n

En styck söndergråten telning efter detta. Suck i kubik liksom.

Over and out.

2014/01/07

Jag lovar att jag har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen

Ibland är det helt underbart med livlig fantasi.

NOT…

Jag tog idag mod till mig och tog en stav-Power walk. Kanske inget konstigt med det men nu är det så att det var efter jobbet. Och efter jobbet är det faktiskt mörkt, även här nere i Skåne. Och är det så att man är lite mörkrädd så är det kanske inget jag har längtat efter. Förrän idag.

Så ut jag for. Jag kom faktiskt en liten bit innan tankarna började vandra. För när jag gick där i lugnan ro, nu snackar vi bildligt då, och försökte tränga undan olika knastankar med diverse cupcake-recept, målbilder av mig själv, vad blir det för middag i veckan, jag undrar om de verkligen sjunger såhär i denna låten och andra viktiga och världsliga saker så hände det. I buskarna bredvid mig började det prassla.

Just då var jag färdig att både skita på mig och sträcka händerna i luften, vilt viftandes naturligtvis, och springa skrikandes därifrån samtidigt som jag ville slita tassarna av staven för att få ett vasst tillhygge. I bråkdel av en sekund var det exakt vad jag såg mig själv göra innan jag hämtade mig av chocken av att det faktiskt finns grodor i naturen. 

Sedan var det liksom helkört. För vet ni hur många sätt man kan bli dödad på när man går runt slingan när det är mörkt, fast där är lampor med jämna mellanrum.

Åh, herregud, vad många sätt. Man kan bli indragen i buskarna, bli våldtagen och bli kvävd av sin egen strumpa. Man kan bli överraskad av en knivman som kommer bakifrån och sticker ner en och sedan dumpar en i tjärret (tur man hade reflexväst så man blir hittad). Man kan bli nerputtad i sjön för att sedan bli dränkt. Det kan hända att det finns pistolmän i skogen också, för att inte tala om tjuvjägare som missar sitt tilltänkta villebråd.

Det där är bara några saker. Och jag lovar och svär att jag faktiskt har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen. Helt normal alltså.

Men som tur är så är dessa hjärnspöken helt jäkla osannolika. Det är klart jag vet det.

Det var av denna anledning jag för några år sedan när jag lyssnade på ljudbok när jag var ute och gick fick sluta med det. För frugan lyssnade på deckare, om ond, bråd död. Ingen bra kombination när fantasin skenar. En ensam tjockis i skogen, den där statisten jag var då, var ju som gjord att bli utsatt för otäcka saker. Dessa spöken var lika osannolika som de idag men de låg liksom kvar och gnagde, bakom varje träd i skogen. 

Så jag slutade lyssna på deckare när jag var ute och gick. Det var liksom säkrast för hjärtat.

Men här sitter jag nu i alla fall och har överlevt min stav-Power walk. Jag hade tur, grodan var ingen inhyrd killerfrog.

2014/01/04

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

1495541_715245248487415_780305068_nVi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

20140104_144758 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

20140104_160152    20140104_160220


Varma hälsningar Da Family goes kultur

1491734_715275751817698_490521711_n

2014/01/02

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

Fotor0102202259 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails